Nattliga tankar.

"Det är såhär vi får fira jul med dig, Saga-Li. Bilden av dig i en julgranskula. Du är förmodligen uppe bland molnen tillsammans med storebror. 

Vi är här på jorden. Utan er. /Mamma och Pappa".

Jag är livrädd för att bli gravid. Livrädd för att inte bli gravid. Ser med ångest på nio månader samtidigt som jag ser med ångest på ett liv utan syskon till Saga-Li och Kiwi. 

Hur länge ska det göra ont? Hur lång tid tar det tills mina dagar fylls av ett levande istället för ett överlevande? Hur ska jag kunna stå ut med ett liv med en död son och dotter? Det livet kommer aldrig ta slut, varje sekund kommer jag vara mamman med två döda barn. Jag vill berätta om mina bebisar, men vem vill lyssna på döden? 

Kommer det komma en tid då jag räknar timmar istället för minutrar?

Jag jobbar med att försöka leva ett liv i sorg.

Jag jobbar med att försöka leva med en död son och dotter. Det blir inte bättre av att tänka "nu kan det bara inte bli sämre" för jag vet innerst inne att det inte är sant. Det trodde jag när Kiwi dog. Sen kom missfallet. Sen Saga-Li. 

Mona Sahlin som själv mist ett barn, sa 25 år efter sin förlust att när man själv vart med om egen sorg vet man att uttrycket "tiden läker alla sår" är den största lögnen som finns. 

Jag är bränd för livet.

Jag har vart gravid tre gånger, har inget levande barn - det är inte så konstigt att jag ständigt undrar hur gravida kvinnor kan vara lyckliga. Hur vet dom att det kommer sluta lyckligt? 

Klockan är efter tolv, det var två timmar sedan jag tog min insomningstablett och här sitter jag och tänker, analyserar...funderar. Min kropp visar inga tecken över huvudtaget på att sömn är på intågande. 

Jag är bränd för livet.