Del 2 och den sista delen i min förlossningsberättelse

Det var mörkt inne i ultraljudsrummet; en barnmorska, en läkare och det döda barnet i min mage. Jag skrek att jag ville dö, jag tänkte att så fort jag kommer härifrån ska jag se till att dö, för att gå igenom detta en gång till – det klarar jag inte.
Idag, efter att ha förlöst Saga-Li, så tänker jag annorlunda. Jag är en mamma utan synliga barn. Men jag har dom i mitt hjärta. En son och en dotter som aldrig fick chansen att börja lära sig gå med sina vackra skrynkliga fötter. Jag är skyldig mina barn att leva, att kämpa och att inte ge upp. Även om förlusten innebär att jag alltid kommer ha ett tomrum i mitt hjärta för resten av mitt liv, så ska jag göra det för Saga-Li och Kiwis skull.

Allt värkarbete stannade upp, inte en värk. Jag var endast öppen 1 cm och jag fick rådet att försöka sova mig igenom natten för att direkt på morgonen sätta igång allt igen. Jag fick ett rum, längst bort i korridoren. Korridoren som kändes så lång när vi gick förbi mängder av saker som påminde mig om att jag var på ett ställe där de flesta föder sina levande barn. Väskor innehållande blöjor och liknande som man får med sig hem tillsammans med sitt levande barn stog i kartonger, bilder på barn i ramar..jag kände mig inte hemma där alls.

Inne på rummet fanns ett skötbord där nyblivna föräldrar kan byta blöja på sitt nyförlösta underverk. Jag skulle aldrig få byta en blöja på mitt barn. Jag skulle inte heller få höra det där första skriket när hon kommer ut.

Halv två på natten ringer jag min mamma och talar om vad som hänt. Jag kommer ge mina föräldrar ett barnbarn, men inte ett barn som dom får se växa upp. Dom kommer att få se en dödsannons.

Nu kommer vi till den del där jag har svårt att redogöra för vad som egentligen hände, jag har minnesluckor och minns inte vad vi vart med om rent fysiskt och vad som hänt runtomkring mig.
Resten av timmarna är ren och skär dimma, jag vet att jag gråter okontrollerat, att jag funderar varför, att jag känner mig tom. På något vis går timmarna och klockan 8 på morgonen får jag frukost. Jag äter inte. Det är morgon, människor går till sina arbeten, affärer öppnar, förmodligen en sol som stiger upp utanför dessa fyra väggar, en ny dag startar helt enkelt - men för mig står allt still. Tio rör blodprover tas på mig, infart sätts på min hand och jag får den där vaginala tabletten för igångsättning. Om inget händer ska jag få en ny tablett om sex timmar.

Jag har lite fostervatten kvar i min mage, så fostervattenprov tas. En nål med slang, som känns att vara i storlek med en trädgårdsslang, tränger genom huden på min spända höggravida mage, för att fortsätta ner genom lager av hud och fett för att slutligen nå in i livmodern där mitt barn ligger för att få ut vad som känns som flera liter vatten. Jag svär att jag aldrig vart med om värre fysisk smärta i hela mitt liv.

Jag skriker för allt vad min röst klarar av. Jag skriker mer under den provtagningen än jag någonsin skrikit. Jag skriker mer än vad jag gör under den kommande förlossningen. Så förbannat jävla ont. Som om att smärtan i mitt hjärta inte redan räckte. Men det är ett viktigt prov – jag gör det för min dotter.

Min familj kommer. Prästen kommer, kuratorn kommer. De sex timmarna går och jag får en ny tablett. Tiden står stilla men ändå går den, för barnmorskorna går av sina skift och byts ut av nya barnmorskor. Lunchbrickor kommer in och tas ut, likaså middagsbrickor. Det är ungefär så jag blir varse om att tiden går.

Dagen lyckas passera, och när vi passerar midnatt förflyttas jag från rummet till förlossningssalen så jag kan få min epiduralbedövning. Salen är inredd med massa apparater och utrustning, allt som behövs till en förlossning. Vid fotändan står en våg avsedd för nyfödda barn. Det är mörkt i rummet, vilket gör att apparaternas lampor är det enda som lyser upp. Det känns att det är natt.
En kvinnlig stafettläkare som blundar när hon talar kommer in och ska lägga bedövningen på mig, hon är helt underbar. Jag får sparka på henne när det gör ont säger hon. Det gör ont men jag känner aldrig något behov av att sparka på henne, för jag känner mig trygg i hennes vård. Hon tycker nog att jag är lite besvärlig, ber mig gång på gång skjuta rygg som en katt så hon kommer mellan mina kotor med nålen. Istället låser min kropp fast sig i raklångt läge. Tillslut blir ändå bedövningen lagd, hon berömmer mig och försvinner sedan.
Jag slocknar direkt, jag har inte sovit på två dygn och lyckas nu sova två timmar medan bedövningen fungerar så pass bra att min kropp tar oss vidare framåt under tiden jag sover. När jag vaknar klockan 02 är jag öppen 4-5 cm och inte en endaste värk har besvärat mig nämnvärt.

Men nu har jag ont. När jag tidigare tänkt på smärtan som en förlossning för med sig så har jag sett den som meningsfull smärta, att varje värk ska ta mig närmare mitt barns första andetag och skrik utanför livmodern. Jag har sett smärtan som positiv, som något jag gärna går igenom tusen gånger om för att få det barn vi längtat efter. Nu hade jag väldigt svårt att finna motivationen till att ta mig igenom smärtan, jag visste att jag skulle inte få mötas av mitt barns första skrik. Jag visste att jag skulle få lämna förlossningen utan mitt barn.

Vid en förlossning där man ska föda ett dött barn är det önskvärt att förlossningen går så fort som möjligt, vi tog hjälp av värkstimulerande dropp och tyngdlagen. Jag tog mig igenom värk efter värk sittandes på en pilatesboll med huvudet lutat mot sängkanten. Tills jag inte klarade längre, det gjorde för ont och jag längtade efter att få ligga i sängen igen. Läkaren som blundade när hon talade blev tillbakakallad för att kolla så inte epiduralslangen ”åkt ut”, det kändes som att den inte längre gav effekt. Hon kollade till allt och jag fick en extrados som skulle börja verka om ca 20 minuter. Samtidigt så höjdes dosen av det värkstimulerade droppet. Jag vet inte hur många gånger dosen av värkstimulerande droppet höjdes, men det var ett par gånger. Jag var för otålig mellan värkarna, även om det var skönt att slappna av och inte känna smärtan för en stund så ville jag att det skulle gå fortare.
Jag minns hur en av de närvarande barnmorskorna peppade mig, berömde mig och hur hon effektivt hjälpte mig psykiskt att ta mig igenom varje värk. Hon var helt underbara och jag hade aldrig klarat det utan hennes hjälp.

Tills krystvärkarna tillslut kom. Då fanns inte omvärlden längre. Det var bara jag och värkarna. Dom var så täta att jag tappade fokus när jag skulle krysta eller inte. Ibland hörde jag hur de pratade men registrerade inte vad dom sa. Skrek att jag ville ge upp. Att jag inte orkade mera. Att det gjorde för ont.

När barnmorskan gav mig en handduk där hon höll hårt i ena änden förstod jag att det var meningen att jag skulle dra i andra ändan samtidigt som jag krystade, hon drog och jag drog. Åt varsitt håll. Det var effektivt, gick fort, och klockan 06.02 låg Saga-Li på mitt bröst.

Tiden stannade till.

Så vacker. Jag hade nu fött mitt andra barn, mitt andra änglabarn som inte fått chansen att leva ett liv utanför livmodern. Saga-Li föddes med navelsträngen tre varv runt sin hals. Om det var dödsorsaken vet vi ännu inte, men kan vara möjligt.

Hennes kropp var så varm. Hennes hud var så mjuk och len. Detta är första gången i hela mitt liv jag inte kan förmedla mina känslor jag kände just då i text eller ord. Det är övermäktigt och jag tänker inte ens försöka ge mig på att förklara. Känslan när man ser sitt barn första gången efter att ha väntat i nio månader kan man bara förstå om man vart med om det själv. Stolt – jag kände mig så stolt mitt i all sorg och frustration. Ångest och ilska. Men så stolt jag kände mig. 

Egentligen slutar min förlossningsberättelse här. Men timmar med Saga-Li i famnen är värd att nämnas. Timmar där jag inte kunde slita min blick från henne, känna på hennes händer och fötter. Att ömt få smeka hennes kind och dra handen över hennes huvud. Hur jag somnade helt utmattad en timme med henne på mitt bröst samtidigt som jag höll henne i handen. Familjemedlemmar som kom och fick se henne, hur vi mätte och vägde henne. Gjorde hand och fotavtryck, klippte en hårlock från hennes mörkbruna hår. Ovanför vänster öra, det glömmer jag aldrig.

Jag hade henne hos mig det första dygnet, och hela tiden infann sig känslan att jag aldrig någonsin ville släppa taget om henne henne. Lämna henne.
Något jag tillslut blev tvungen att göra när jag lämnade sjukhuset. Jag lämnade henne där när jag åkte hem, tillsammans med en bit av mitt hjärtan, och det gjorde så ont. En smärta ingen förälder ska behöva känna.

Jag älskar dig Saga-Li, du kommer för alltid finnas i mina tankar och hjärta och du ska veta hur gärna jag önskar att jag fick, som de flesta nyblivna föräldrar, ta med mig dig hem levande och se dig växa upp. All kärlek till dig. Föralltid. Hälsa din storebror Kiwi, ta väl hand om varandra, jag vetatt vi en dag möts igen, tills dess ska jag kämpa – för er skull.

Del 1 av min förlossningsberättelse

Måndag 9 september 2013.

Allt var precis som vanligt. Natten hade bjudit på 4-5 toabesök för att tömma kissblåsan som trängdes tillsammans med vårt underverk i min mage, de värkande händerna hårt inpackade i mina handskenor, nattmackan för att förebygga morgon-kräkningarna. Att få stiga upp mitt i natten och känna mina bara fötter på den mjuka mattan i vårt sovrum, se fönsterlampan ge ifrån sig det varma lila skenet när hela Sandviken låg tyst, mörk och stilla utanför vårt öppna fönster.

Att få vakna upp i sovrummet som nu var inrett och färdigt för att ta emot min lilla skatt, min efterlängtade dotter. Sån underbar känsla, precis som vanligt, precis som alla andra nätter den senaste tiden. Jag passade ofta på att pilla lite extra på alla saker när jag ändå var uppe, att ta fram de minimala kläderna i byrålådan bara för att få vika ihop dom igen. 

Jag somnade om, med hjärtat full av lycka, kärlek och glädje.

Även morgonen var till en början precis som vanligt. Jag vaknade av sparken i revbenet, var snabb med att lägga min hand på min mage. En kommunikation mellan två människor som aldrig setts.

Det enda som skiljde sig från alla andra mårnar den här dagen, var min känsla av att idag kommer det ske. Jag kände i hela kroppen att snart var den långa väntan över. Det där häftigaste mötet alla som har barn pratat om kändes så nära. Som jag väntat och äntligen var det min tur. Fjorton månader tidigare hade jag fött min döda son. Med detta i bagaget tog jag inte längre någonting för givet och var så tacksamma att ha fått tagit mig till vecka 40 i denna graviditet.

På grund av mina kräkningar jag gått med så hade jag knappt sminkat mig under hela graviditeten, det hade inte vart någon ide då tårarna alltid förstörde sminket när jag låg med huvudet i toaletten. Men just denna soliga underbara dag klädde jag upp mig, sminkade mig och allt kändes så fint. 

På kvällen 22.30 när jag la mig i sängen gick vattnet. En stöt av lycka sköljde återigen genom min kropp när jag på en tusendelssekund förstått att vattnet gick! 

Inne på förlossningen kopplas dosor på min mage för att registrera värkar och... bebisens hjärtslag.

Det är bara mina snabba hjärtslag som fångas upp och genast kommer oron. Barnmorskan flyttar stressat dosan runt på min mage och frågar vart hon brukar röra sig mest, jag håller på DÖ AV ORO. Hon säger sedan att hon åtminstone tycker sig se/höra (?) att apparaten registrerar rörelser och genast känner jag mig lite tryggare. Jag har redan vart med om att förlösa ett dött barn, det vore ju så otroligt befängt att oddsen skulle innebära att jag får vara med om det igen, det är ju min tur nu – tänkte jag och kände mig för en stund lugn.

Jag förflyttas till ultraljuds-rummet. Jag känner dosan röras fram och tillbaks på min mage i väldigt många och långa sekunder utan att höra något som kan få mig lugn, tillslut står jag inte ut längre och skriker att dom ska säga något! Vad som helst, säg något, slår hjärtat?!
Jag får till svar att dom måste kolla ordentligt innan dom kan säga något, och redan där känner jag att hoppet är ute och brister ut i okontrollerad gråt och skrik. En stund senare kommer orden: ”Jag är så ledsen, hjärtat har stannat”.