..om att vända blad!

De senaste 1,5 åren har jag gått gravid mer än 60 veckor totalt, dessa veckor har jag kräkts nästan alla, jag har förlöst min döda son, gått igenom två operationer i livmodern. Månader av oro och kalla kårar som infunnit sig så fort någon nämnt att jag ska göra ultraljud. Oro att ännu en gång få ta sig igenom det som inte någon borde behöva göra. Att föda och se sin döda son inlindad i en grön liten filt och bara önska att han levde. 

Nu vänder jag blad i almanackan, välkomnar september som är månaden när lillasyster kommer till världen :) 

Lägescheck V.36

Vi kastar oss in i vecka 36, och i samma stund var det som att trycka på en knapp för att välkomna alla "krämpor". Jag har nu så ont i hela kroppen, och på förmiddagen har jag haft sammandragningar i princip HELA tiden. Jobbigt att stå på fötterna då det gör ont, ryggen säger "ligg ner" medan höfterna/fogarna säger "stå upp". Jag är helt slut. 

Igår på föräldragruppen pratade vi om bebisens hemkomst och den första tiden. Jag kunde inte ta in, det fastnade inte, handlade det om mig? Jag är så fokuserad och inriktad på förlossningen (som jag fortfarande inte är ett dugg rädd för) att allt efteråt liksom inte går att ta på ännu. Att jag ska åka ifrån förlossningen med en bebis därifrån känns som ett steg långt bort, och jag behöver mer tid för att ta in det. 

Nu blir det en liten tupplur innan kvällens fredagsmys, har storstädat härhemma (nåväl, och jag klagar på regelbundna sammandragningar) och fixat lite mys runt min fåtölj och donat, så jag inte ska behöva lyfta arslet. Inte alls på hela kvällen. Skönt. 

Tankar i vecka 34 och dagens BM-besök

Precis hemkommen från morgonens barnmorskebesök och jag har nu slängt upp fötterna i viloläge och njuter av att ha hela dagen framför mig!

Numer väger jag stadiga 80kg mot för inskrivningens 57kg. Blodtryck, blodsocker, sf-mått, bebisens hjärtslag och allt var som det skulle. Känns skönt. Känner även henne böka runt hela dagarna, vilket känns som en otrolig lättnad och trygghet. Jag hinner liksom aldrig fundera på att vara orolig, minsta lilla smekning på magen ger hon respons på direkt. 

Men nu får gärna tiden gå lite snabbare i slutspurten här, jag vill verkligen inte klaga men värmen, ryggvärken och mina svullna fötter känns vissa stunder rätt kämpiga att ha och göra med. Men, självklart står jag ut när det väntar något gott :) 

Tankar om en kommande förlossning

För varje vecka som går så blir jag mer och mer påmind om att den här graviditeten kommer att leda till en förlossning. Förhoppningsvis med lyckligare utgång än den jag var med om för ett år sedan (12-07-20). 

Trots alla böcker jag läst om förlossning, smärtstillande osv så kan jag inte låta bli att undra vad det är jag har framför mig. Det går inte att jämföra med den tragiska förlossningen jag var med om för ett år sedan, där minns jag bara den psykiska smärtan och sorgen. Inget annat. 

Hur vet jag hur det kommer vara nu?

Jag fantiserar om den där magiska stunden när vattnet går, och sen hoppar liksom min fantasi vidare till när jag ligger där med en färdig-förlöst bebis på bröstet. 

Jag har liksom inte tänkt så mycket på förlossningen, inte vart det minsta rädd eller orolig. Det är jag inte nu heller, men nyfikenheten börjar komma..hur kommer det att vara? Borde jag ta smärtlindring? Hur går det med min nål-rädsla? Jag är då mer rädd för själva epidural-bedövningen än förlossningssmärtan måste jag säga. 

Ibland känner jag att jag vill flyga på varenda kvinna på stan med barnvagn och fråga deras inställning till de olika smärtlindringsalternativen. För vem är jag att veta och besluta vad som är lämpligast? 

Hur som helst, så ser jag fram emot dagen jag får vara med om en förlossning och träffa den lilla bönan som sparkat och härjat runt i min mage så länge nu! <3 

När fötterna får vila, och magen får kärlek i form av pannkakor!

Den här dagen går då minsann inte av för hackor, har städat/rensat/skurat så svetten sprutat sedan nio imorse. Det vittnar min rygg, mina fogar och framför allt fötterna om. Nu ligger jag med fötterna i högläge och vill bara gråta för jag är så slut och har ont, men  i samma sekund så är jag så lycklig att jag har möjligheten att vara gravid och plötsligt så förmår jag mig inte att yttra en enda tår eller släppa ett klagande ord ur min mun. Det är ju trots allt fantastiskt att vänta barn <3

Började dagen med ett besök hos barnmorskan, Sf-måttet följde kurvan, blodtrycket perfekt och vikten visade på 21kg plus sen december. 

Vi befinner oss i vecka 32, och jag har drabbats av någon "förbereda hemmet-panik". Därav dagens maraton-speedade städning. Överallt har vi lådor med saker till det kommande barnet; filtar, ytterkläder, strumpor, innekläder, sängkläder, termometrar, handdukar..ja, you name it! Och när jag säger överallt så menar jag just det....ÖVERALLT. Lådor under sängen, i min garderob, på golvet, i min byrå, på skötbordet, under skötbordet... Det finns ingen struktur på sakerna alls, allt ligger i olika storlekar och jag vet att det bara ligger där och väntar på att bli tvättat. Men jag vill inte ge mig in i någon tvättning när vi inte har någon förvaring till alla sakerna. Byrån till alla saker står omålad i hallen, och frågan är om den inte är för liten ändå.

Kära mammor, säg att ni känner igen den här vänta-barn stressen? Säg att det känns så oavsett hur förberedd man än är! Säg att det går över! ...eller säg åtminstone hur ni organiserar och förvarar alla era barnkläder, sängkläder och saker. Jag får ingen ordning och det känns som att jag önskar bli klar snart så jag bara kan njuta i soffan med en pocketbok och massa kanelbullar hela dagarna. 

Säg nåt??! /kram från en snart flintskallig Millan som nu tänker försöka lugna mina nerver med smarrig pannkaka med RIKTIGT mycket socker på! 

Två härliga dagar i Ullared på Gekås!

Tidigt i måndagsmorse styrde jag, Amanda och Janet vår kos mot Ullared. Jag ska ärligt erkänna att jag har vart en smula nervös över att sitta i bil totalt 16 timmar, men även att shoppa massor av timmar när jag är gravid i vecka 31. Dessutom i semestertider. Det var precis som jag föreställt mig; svettigt, ömma fötter, ont i fogar..men också FRUKTANSVÄRT ROLIGT!
Denna gång bodde vi på det nybyggda Hotellet istället för i stuga, och vi var supernöjda med vårt boende.

Det har blivit lite av en tradition att åka till Ullared en gång om året, men denna gång hade jag siktet inställt på saker till hjärtat i magen. Vilket jag också kom hem med, hur mycket som helst! Bjuder på bilder med enbart en bråkdel av allt jag köpt:

 

TILL BEBIS:

Badbalja - jättefin, stor och rymlig, grå 69:-
Badstol/Badhjälp 39:-

Badtermometer 15:-

Gallerfilt - i 100% bomull, marinblå 49:-

Badcape 29:-

2 Lakan - till spjälsäng, vita, mjuka i bomull 29:-

Sängkläder - till spjälsäng, svarta med vita moln 69:-

Be safe Gravidbälte - mitt bästa köp någonsin, leder höftbältet ner mot låren. 249:-

Åkpåse - svart med mjukt foder 229:-

Köpte även massa småsaker som nappar, dregglisar, strumpor, speldosa nyckelpiga, plastad frotte, cd-skiva med natt-visor, tossor med mera. Köpte även ett helt gäng gravidkläder för jättebillig peng, dessutom jättesnygga. Men annars blev det inte så mycket inhandlat till mig själv.

Kort och gott, underbar resa!
Nu ska jag klä på mig och bege mig ner på stan för lunch med Lina, härligt med semester!!!

En dålig morgon slutade bra. Jättebra.

Morgonen började ungefär i stil med att jag ville hoppa från balkongen. Med huvudet före. Helst från sjätte våningen. Skruttan i magen har under de senaste veckorna vart så aktiv att hon till och med håller mig vaken om nätterna, inget fel med det..utan det är snarare bara en lättnad. Varannan timme har jag vart van att känna henne böka runt.

Fram tills igår. Inte ett smack på hela dan. Jag viftade bort oron med att jag nog fokuserat så mycket på att jag har ont i ryggen och att jag känt mig stressad, att det var därför jag inte kände något. Det är nog ingen fara tänkte jag men på kvällen kände jag mig ändå lite orolig. Men jag somnade ändå ganska lugn och tänkte inte mer på det.

Förrän i morse. Jag vaknade och kände mig helt tom i magen. Ni vet den där "känslan" som man har när man är gravid, att man hör ihop med bebisen i magen. Att den hela tiden är med en. Den känslan var borta. Jag kände mig tom helt enkelt.

Skakade magen. Drack iskallt. Skakade lite till. Nada. Hon vaknar ALLTID när jag dricker. ALLTID. Men inte nu. Drack mera. Skakade.
Ringde förlossningen och fick komma in på en gång. Det har aldrig vart så långt till Gävle. Någonsin. Rödlysena har aldrig vart så sega. Någonsin. Grät och tänkte att det här kommer bli andra gången som jag föder ett dött barn.

En kvart senare ligger jag och lyssnar på bebisens hjärtslag. 159slag/minuten. Helt regelbundna. Helt perfekta. Hör också hur hon bökar runt. Under en halvtimme kollas bebisens hjärtslag. Kunde inte se bättre ut får jag höra.
Vidare till ultraljud. Kunde inte se bättre ut får jag höra. Hon sprattlar runt, hickar och är inte still en sekund. Helt normalt. Helt perfekt.

Lämnade förlossningen fruktansvärt glad och tacksamma över att få fortsätta se fram emot, längta efter och räkna ner tills den dagen jag får träffa henne <3

Nu ska jag gå och hålla solkatterna sällskap i sängen en stund, dom ser ut att ha det väldigt skönt!

Tankar vecka 28

Det är då märkligt hur jag kan kräkas varje morgon, behöva sova i en baden baden-stol för det gör så ont i höfterna av att sova i sängen, svettas som en gris och ha ont i fogarna...men ändå kunna säga att jag mår SÅ bra! Att allt det där som känns jobbigt ändå blir en bagatell när jag sitter och känner henne böka runt i magen. DET är en mäktig känsla, en känsla som får mig att kunna ta vilken smärta som helst för våran dotter <3 data-blogger-escaped-br="">

Tankar vecka 24

Jag och Sally har precis slagit oss ner i sängen efter en dag som gått alldeles för fort!
Det sparkar för fullt i magen, och jag känner mig stark när jag känner hur hon bökar runt där inne. Jag känner mig också så himla tacksam att jag får vara med om det här vilket inte alls är så självklart.

Jag mår bra, illamåendet har släppt men tröttheten hänger kvar. Det börjar kännas långt till semestern nu, jag vill bara vila och ta det lugnt. Jag vill komma ikapp med allt jag kommit efter med under den här tiden som jag vart så trött. Jag vill spendera tid på att ta hand om mig själv nu, få gå hemma och jag har en idyllisk bild av hur jag känner doften av kanelbullarna jag precis slängt ihop samtidigt som jag sitter och virkar och bara har det gott, tvättar små bebiskläder och förbereder.
I dag så är jag på jobbet, kommer hem och vet inte hur fort jag vill gå och lägga mig. Stressen över att jag inte orkar äta mat ens en gång, men även stressen av att vardagarna inte innehåller någonting annat än jobb och sova.

Jaja, det är ändå SÅ värt det, men jag längtar tills jag får vila upp mig ska ni veta <3

Jag har en sak att berätta..

..att sån här stor bebis har jag i min mage just nu.
Och jag är livrädd.