Att sätta ett datum på ett sorgearbete.

Det är intressant att se hur människor verkligen kan sätta ett datum på ett sorgearbete. Försäkringskassan gör det och läkare gör det i form av ett sjukintyg. Det vet vi redan. Men att medmänniskor gör det - det var för mig något helt nytt.

Jag har själv inte drabbats av det, men i och med förlusten av Kiwi och Saga-Li så har jag lärt känna väldigt många fina människor som tragiskt nog drabbats av samma förlust som vi. En förlust av sitt/sina barn. Fina föräldrar som fått höra så otroligt bedrövliga kommentarer som att det är dags att sluta sörja nu och leva vidare. J A G  T A P P A R  M I N  H A K A och vill bara säga följande, kort och konkret:

- Har du inte själv känt tyngden av ditt döda barn liggandes på armen tätt intill din egna kropp med vetskapen om att det är sista gången du håller i honom/henne,
- Har du inte själv stått där på sjukhuset framför ditt döda barn och kämpat med att veta att det är dags att åka hem och lämna ditt barn, medan varken benen eller hjärtat får dig att kunna gå därifrån,
- Har du inte själv legat hemma och gråtit om natten för att ditt barn legat död i ett kylrum medan du själv ligger hemma i en varm säng,
- Har du inte själv undrat vart ditt barn är när det ligger i en bil på väg 15 mil hemifrån för att obduceras,
- Eller har du inte själv känt paniken över att ditt barn ska till kremering och hur du själv vill stryka honom eller henne över pannan och säga "det kommer gå bra, det är inte farligt".

Om du inte har det - så kom inte och säg att det är dags att sluta sörja. Kom inte och sätt ett datum på ett sorgearbete. I så fall vill jag kalla dig väldigt inkompetent och känslokall, och det gör jag utan att skämmas.

Minnet som finns kvar när allt annat tuffar på

Jag minns dagarna innan ultraljudet. Det kändes som att jag hade en sten långt ner i magen som guppade och hoppade varje steg jag tog. Det gjorde ont och jag var tvungen att "hålla fast" min mage när jag gick. Jag trodde det var normalt vid en graviditet. Men det var för att jag inte hade något fostervatten kvar, och inget som höll Kiwi "flytande". Istället låg han och skumpade i min torra mage.

Jag minns när jag fick se honom. Den vackraste pojken jag nånsin sett.

Jag minns dagen jag vaknade med en lättnad att nu hade halva graviditeten gått. Jag minns när dom sa att hans hjärta inte slog. Jag minns känslorna som började växa inom mig när jag blev gravid. Jag minns också känslorna som gjorde att en bit av mitt hjärta dog när jag fick börja vänja oss att hans hjärta slutat slå och vi aldrig skulle få lära känna honom. Jag minns hur jag rannsakat allt jag gjort, hade jag gjort något fel. Jag minns smärtan vid förlossningen. Jag minns smärtan i mitt hjärta.

Jag minns när jag fick se honom. Den vackraste pojke jag någonsin sett. Miraklet som hade formats till en människa i en mage. Som nu var död.

Jag minns den gröna filten han låg inlindad i. Jävla gröna filt. Den försvinner inte ur min hjärna. Vill få bort den ur mitt minne när jag blundar. Men vill ändå föralltid minnas den gröna filten, och den vackra pojke som låg där inlindad.

Jag minns. Fyfan vad rädd jag är. Jag vill inte minnas men jag vill aldrig glömma.

Ibland saknar jag Kiwi så det gör ont.

Tears.

Söndagsångest och Kiwi med mig för alltid!

Söndag. Imorgon börjar jag jobba 50%, känns sjukt läskigt med alla inskolningar och föräldrar som ska vara med hela dagar, men jag tror det är nyttigt för mig.

Idag ska jag städa hemma, duscha, tvätta och sånt för att förbereda morgondagen. Så det känns skönt att komma hem efter en arbetsdag.

Jag måste visa vad jag har införskaffat mig på underarmen. Nu är Kiwi med mig föralltid. Parve Angele betyder "Lilla ängel".

Sjukhusbesök

Kommer aldrig kunna besöka Gävle sjukhus utan att tänka på allt som hände.
Just nu så liksom bara river det rejält i mitt hjärta och själ, och jag får tillbaks alla känslor som jag hade när jag stog här morgonen den 18 juli.

Tankar just nu.

Har precis kommit hem och nu har jag hoppat in i pyjamasen och ner i soffan. Tankarna snurrar i huvudet efter att ha vart och besökt jobbet idag. Det kändes så himla skönt att komma dit, att på nåt vis "bryta isen" och "skola in mig".. Att det plötsligt kändes helt okej att börja jobba, men även att jag längtade efter det.
Fast sen kommer dom där stunderna där jag plötsligt blir påmind om att jag faktiskt är påväg tillbaks till vardagen igen, och paniken över att jag inte vill att livet ska gå vidare, känslan av att jag vill gömma mig i sorgen för alltid, för det är det ända sättet för mig att känna att jag "håller kvar" vid Kiwi.
Jag vill inte "lämna" honom, vilket det känns som att jag gör.

Åh....

När tankarna håller mig vaken..

...känslan av att jag är på ruta ett igen gör bara så förbannat ont...

Mina

Det var nu två veckor sedan som jag fick det ledsamma beskedet, och varje morgon när jag vaknat har det känts så fruktansvärt tungt och deprimerande att överhuvudtaget kliva upp. Men jag har kämpat. Jag har omgett mig med människor jag tycker om, och det är det som hjälpt mig genom de tunga dagarna. Men även naturen och lätt vardagsmotion (jag får ännu inte fysiskt anstränga mig). Det har hjälpt mig, och det kommer vara de tre viktigaste sakerna jag har när jag tar mig tillbaks till vardagen igen.

En summering av de två veckorna som gått, vad som har fått mig att ta mig igenom dagarna:

Jag på sjukhuset, nu skulle jag sättas igång och föda lilla pojken.

Tog det lugnt de första dagarna, här dagen efter hemkomsten med älskade syster.

Efter några dagar hemma och konstant gråtande gjorde ögonen ont. Tillslut gick dom inte att få upp.

Mamma och pappa tog mig ut i naturen, behövde komma ut i friska luften och dessutom få andra intryck i huvudet än alla tankar från sjukhuset och tankar på vad som hänt. Vi hade inte bästa bilen för att köra i skog och lera, men vi gjorde det ändå.

Spenderade några timmar på Marias terass.Pratade ut och fick skratta lite. Det jag inte tänkte på var att jag satt med ena axeln i solen hela tiden och såhär såg jag ut på kvällen sedan..

En av mårnarna som jag vaknade upp och kände ett sånt behov av att "komma iväg". Här styrde jag, och syster bilen dit näsan pekade. Vi körde, körde, körde och körde. Vi hamnade tillslut i Öregrund.

Åkte med syster, Tompa och Lina till Mårtens klack. En varm svettig dag, och det var kämpigt att gå uppför. Men vad gör det när man omges av underbara människor!

Bilbingo i forsbacka med Amanda och Jessica. Hjärnan var så fokuserad på alla siffror och Bertil-Niklas-Olof, så jag på något vis glömde bort för en stund mina grubblerier.

Jag har gjort så mycket mera, men valde att ta med de tillfällen jag hade fångat på bild. Nu ska jag snart ut på en promenad med Mamma och pappa som är på väg hit, så jag lär gå och klä på mig nu.

Men var rädd om varandra nu och glöm inte att uppskatta varandra. Uppskatta varenda minut och njut! Ta vara på de människor omkring dig som du blir glad av, för det är den största rikedom du någonsin kommer att få! <3

En utmaning att ta sig igenom varje dag.

Vad gjorde jag utan min älskade syster????

Dagen efter jag kommit hem från sjukhuset. När jag låg på sjukhuset och hade som mest ont och dessutom grym hemlängtan så smsade syster att när jag kommer hem ska vi minsann ha en film-myskväll i soffan med gotta och så. Minns inte vad vi såg på för film..minns bara smärtan i magen och i mitt hjärta. Minns bara tomheten jag kände inom mig. Men kärleken från min underbara syster.

Känslan.

Mitt vackra barn

Sitter här, femte natten utan ordentlig sömn, med ögon svullna så jag knappt ser omvärlden, med smärta inte bara i min mage, mina sönderstuckna armar och mitt underliv, utan också med en smärta i mitt hjärta alldeles för stor för att jag ska lyckas hantera.

Det var 20 veckor sedan jag blev gravid och mitt liv förändrades helt totalt, lycka stor som inte går att mäta. Sedan den dagen har jag förberett mig på att bli föräldrer för första gången, jag har haft förväntningar, planerat framtiden, drömt och självklart gått runt och vart allmänt lycklig över att följa utvecklingen av fostret i min mage som bara växte och växte. Alla ni som är föräldrar vet vad jag pratar om, allt som händer i huvud och kropp fram tills man gjort halva graviditeten vecka 20.

Sitter här, femte natten utan ordentlig sömn, redo att berätta om mina svullna ögon, smärtan i min mage och mitt underliv och framförallt....om smärtan i mitt hjärta.

Det började tidigt på morgonen Onsdag den 18 Juli. Jag vaknade klockan 03.45 och kunde bara inte somna om. Ni vet känslan man hade när man var barn och försökte sova dagen före julafton? Jag var så lycklig, inte för att det var julafton utan för att om bara några timmar skulle jag få se mitt barn på en ultraljudsskärm för första gången. Halva graviditeten hade gått, klockan 8 var tiden på Gävle sjukhus. Lite mer än 4 timmar kvar och det kändes som en evighet. Jag ägnade dom 4 timmarna åt att i vanlig ordning spy en hel del på morgonen, något som jag hade gjort kraftigt sedan jag var i vecka 12. Resten av tiden fantiserade jag om hur det skulle kännas att se sitt barn där på ultraljudssskärmen, jag fantiserade om hur jag skulle sätta in bilderna i mitt album där jag dokumenterat det mesta av graviditeten. Ja, återigen...ni som har vart med om en graviditet vet nog precis vad jag pratar om, vad som händer i huvudet vid den här tidpunkten.

Klockan 08.00 låg jag på britsen i ett mörkt rum med min stora mage blottad och fick iskall gele smord på min mage. Förväntan och glädje. I taket ovanför mig hängde TV-skärmen, och genast när sköterskan började dra ultraljudsdosan över min mage såg jag så tydligt formen av ett litet barn. Huvudet, armarna, benen och såklart den jättetydliga ryggraden. Lyckan bara exploderade inom mig, det är alltså såhär vackert barnet i min mage är?
Sekunden efter tog lyckan slut, jag hörde direkt att det var något fel när sköterskan frågade om jag fortfarande kände graviditetssymtom. Med darrande röst fick jag fram att jag kände så mycket symtom man bara kan känna, för att sedan mötas av.. "Jag är ledsen, men det här barnet lever inte längre. Hjärtat har slutat slagit" .... Jag önskar jag kunde avsluta min berättelse här, för den smärtan vore nog. Men tyvärr kunde ju inte allt bara sluta här.
Jag spenderade flera timmar på sjukhuset, upprepade ultraljud av olika läkare för att bekräfta, samtal om hur allt skulle gå till nu osv. Sms'en på min mobiltelefon började vid det här laget hagla in: "Hur gick det? Pojke eller Flicka? Hör av dig så fort ni är klar" osv.

Två dagar senare, på fredagen 20 Juli klockan 9.00 stod jag gråtandes på kvinnoklinikens gynekologavdelning och blev inskriven. Här skulle jag sättas igång och föda ett barn, men inte på det sätt jag drömt om, utan föda ett livlöst barn.
Jag fick ett rum med egen toalett och dusch, och jag fick börja med att duscha och tvätta hela kroppen med ett decinfekterande medel utifall det skulle bli fråga om operation senare. När jag stod där i duschen betraktade jag min stora mage på min tunna kropp. Det smärtade nåt så fruktansvärt att med smekande rörelser omsorgsfullt tvåla in min stora mage för sista gången.

Nyduschad och med sjukhuskläderna på fick jag 4 vaginala tabletter som skulle sätta igång mig, fungerade det inte skulle jag få nya tabletter var tredje timme tills allt kom igång. Jag fick infarter i armvecken så jag snabbt skulle kunna få intraviöst smärtstillande sedan, och jag fick redan nu smärtstillande i förebyggande syfte. Sköterskan berättade hur allt skulle gå till, ville jag att det skulle ske i sängen eller på toaletten i ett bäcken? Hon berättade hur de skulle klippa navelsträngen och föra bort barnet för att göra det iordning innan jag skulle få se det. Hon berättade också om larmknappen, att det bara var att trycka på den så fort det hände något eller om vi ville något. Smärtstillande skulle jag få så mycket jag ville.

Dörren stängdes om mig och ganska omedelbart satte sammandragningarna igång och min mage blev inte bara hård utan stod ut som en strut. Det gjorde ont men jag envisades om att inte ta något mer smärtstillande ännu. Smärtan trappades upp och det gjorde ont konstant. Fortfarande vägrade jag ta smärtstillande, jag ville känna när det "var dags". Efter en timme kom sköterskan in och sa att nu fick jag kliva upp ur sängen om jag orkade, det kunde vara bra att jag rörde på mig för det kunde snabba på det hela.
Med smärtande mage gick jag fram och tillbaks i rummet i två timmar med förhoppningar om att det skulle hända något. Icke.

Jag längtade redan hem. Jag ville kunna lägga det här bakom mig, för att kunna bearbeta den psykiska delen av det hela. Jag förstod redan nu att det skulle bli en lång dag. Det jag inte visste vid det här laget var att det även skulle bli en lång natt och efterföljande dag.

Tre timmar från senaste tabletterna fick jag nya, timmar av vankande fram och tillbaks på golvet i vårt lilla rum väntade. Smärta det hade jag verkligen, men det hände inget mer. Dock hade jag vid det här laget valt att få smärtstillande genom slangen i mitt armveck. Under sju timmar gjorde jag inget annat än att gå fram och tillbaks och kräktes så fort jag ens fuktade läpparna med vatten. Klockan 16.00 fick jag omgång tre av igångsättande tabletter, tårarna kom för allt kändes så hopplöst. Jag vankade en timme fram och tillbaks på golvet igen, sen kom maten in varpå jag satte mig ner i sängen helt slut i kroppen efter allt vankande.

Äntligen skulle benen få vila och mat hade jag inte ätit på flera timmar. Jag hade ju bara spytt, spytt, spytt och spytt. Jag hann inte mer än att sätta gaffeln i en av de väldoftande kycklingbitarna då jag samtidigt kände en smärta som inte var av denna värld. Jag slängde mig på larmknappen och skrek att nu är det dags för ordentligt med smärtstillande. Jag kröp ihop i fosterställning i min säng, det gjorde så fruktansvärt ont, men mer hann jag inte tänka för plötsligt kände jag hur blodet bara forsade ur mig. Samma stund kom sköterskan in och hon hann knappt stänga av larmknappen innan jag skrek att nu är det dags, barnet kommer nu. Ta mig in till pottan på toaletten!

Även om jag kände att det verkligen var brottom så hade jag så ont att jag hade svårt att komma upp ur sängen fast sköterskan hjälpte mig. Halvt krypandes kom jag in på toaletten och några minuter senare var barnet ute.

Navelsträngen klipptes och jag grät av lättnad, nu var barnet ute. Det här hade jag väntat på i flera timmar.
Jag visste inte att det var inte slut på långa vägar än. Moderkakan var kvar, och även den skulle ut....

Återigen önskar jag att jag kunde avsluta min berättelse här, för smärtan vore nog.. Men nu väntade fyra timmar av krystande, samtidigt som två sköterskor och en läkare försökte få ut moderkakan. Smärta utan dess like, smärta stark som jag aldrig känt förr. Trots att det ständigt pumpades smärtstillande in i mina armveck. Den kommer inte ut.

Klockan var 21.00 när det beslutades att jag skulle få åka ner akut på operation.  Jag hann knappt med att reagera innan jag stressat rullades iväg i sängen, in i hissen och påväg mot operation. Det var mörkt och tyst på hela sjukhuset vid den här tidpunkten. Tårarna sprutade av rädsla vid det här laget, men de två sköterskorna försökte lugna mig och pratade om vad jag ville äta för god frukost imorgon när jag vaknade. Ägg, smörgåsar och yougurt. Och jos? undrade jag.
Det mörka tysta sjukhuset möttes av sin kontrast när jag kördes in i operationssalen. Starka ljus och många läkare i gröna mössor som tittade ner på mig där jag låg i sängen. De talade stressat. "Camilla, när åt du sist? Camilla, kan du upprepa ditt personnummer? Andas i masken, nu sticker vi dig, andas djupt, Camilla?" Narkosen gick snabbt, jag somnade på bara någon sekund.

Fyra timmar senare vaknade jag på uppvaket av att någon famlade efter min armhåla med en febertermometer. Jag befann mig återigen i en mörk och tyst miljö. Det var så lugnt och behagligt att jag nästan mådde bra, morfinet gjorde med andra ord sitt. Jag lade märke till att hela min kropp hoppade och skakade, "kroppen är chockad" fick jag höra.
Klockan på väggen visade 01.15 och mina första ord till sköterskorna efter narkosen var en fråga om klockan verkligen gick rätt? Jo, det gjorde den. Vid det här laget hade jag upptäckt att jag hade nålar och slangar överallt. En infart i varje armveck och en på varje hand. Slangar på bröstet. Halsen smärtade och när jag försökte prata var det med en pipande hes röst. Ovanför mig hände diverse påsar med dropp, blod och smärtstillande. Men jag brydde mig inte. För första gången under hela min sjukhusvistelse kände jag lugnet.
De berättade för mig att jag nu hade kateter, att smärtan i min hals berodde på slangarna jag haft i halsen och att jag hade fått morfin. Under operationen hade jag förlorat väldigt mycket blod, över en liter, så jag hade fått flera påsar nytt blod. Därför skulle hela tiden mitt blodvärde och blodtryck kontrolleras med en halvtimmes mellanrum de närmasta timmarna.
Jag som hellre hade sovit nu istället för att bli stucken för att kolla blodvärde i tid och otid bad dom variera "stick-stället" lite för nu var jag verkligen öm, samtidigt som jag undrade när jag skulle få komma tillbaks till "mitt" rum, "min" avdelning och "min" personal. Klockan tre skulle jag bli hämtad fick jag höra och jag längtade genast även om jag njöt av det mörka tysta lugnet.

Det stog inte på förräns två sköterskor från min avdelning stod där i fotändan av min säng och sa att nu skulle jag få rulla tillbaks till mitt rum igen. Återigen rullades jag igenom de mörka och tysta korridorerna och det slog mig att det var verkligen mysigt på sjukhus såhär på natten (som sagt, morfinet gjorde sitt).
Jag sov inte mycket den natten, det togs massa prover med jämna mellanrum, vilket kändes som att det gjordes så ofta att jag inte hann ligga och få långtråkigt. Jag har aldrig någonsin kännt det som att bli stucken av nålar är ett tidsfördriv, men återigen: Morfinet. Dessutom så länge den fysiska smärtan var så stark så bedövade den den psykiska smärtan, vilket i efterhand känns som att det var livsnödvändigt för annars hade jag vid det här laget däckat ihop helt totalt.
Tiden gick och snart fick jag min önske-frukost. Sköterskorna måste ha trott att jag inte hade ätit frukost förut för jag sa nåt i stil med att det kändes som att jag bodde på hotell med lyxfrukost. Nåja, det är inte klokt vad såna här situationer gör med kroppen och hjärnan. Man reagerar inte som man brukar. Ingenting fungerar som det brukar.

Nu hade jag framför mig timmar som nästan bara är i en dimma och jag har svårt att skriva om för jag vet nog egentligen inte vad som hände. Det jag vet är att jag kände sån stark hemlängtan nu, och jag hade en känsla av att allt var över, men att allt ändå gick så långsamt. Jag behövde komma hem och ta itu med mina känslor kring det hela. Men självklart skulle allt kontrolleras att allt var bra med mig, infektionsprover, blodprover, blodtryck, feber, kunde jag gå själv utan att svimma, tabletter för att avstanna mjölkproduktion, katetern skulle tas ut (bara det var ett enormt smärtsamt kapitel), ultraljud för att kontrollera att jag fick ur mig all urin när jag kissade, infarter skulle tas bort, osv.
Jag minns att duschen jag tog på sjukhuset sedan var den skönaste dusch jag någonsin tagit, även om sköterskorna vart så noga med att tvätta mig, byta bindor (som jag egentligen vill kalla jätte-blöjor), byta sängkläder och allt på mig hela tiden, så kände jag mig ändå riktigt ofräsch.

När klockan började närma sig 14.00 så hade jag pratat med mamma och pappa som skulle hämta, och visste att det snart var okej för oss att lämna sjukhuset. Jag visste att dom redan var i Gävle och strosade lite, vilket gjorde att jag saknade och längtade efter dom jättemycket!

Sköterskorna kom in, nu hade jag egentligen bara en uppgift kvar innan jag kunde bli utskriven, jag ville se vad det var för liv som levt inuti min mage i 20 veckor.

Jag kommer aldrig glömma hur två sköterskor kom in i rummet och bar på en liten "låda", jag kommer aldrig i hela mitt liv glömma hur dom bar på den på ett speciellt sätt, på ett respektfullt, ledsamt och medlidande sätt. Det syndes på långa vägar att dom bar på något viktigt. Att dom kände hur viktigt det var för mig.
Den ena sköterskan satt sig på sängen bredvid mig och ställde lådan på sängen. Jag kunde inte se något för barnet var fortfarande inlindat i en grön filt. Den andra sköterskan stog bredvid mig och lade handen på min axel. Att två människor som jag inte ens känner, kan få mig att känna deras medlidande på ett sånt tydligt och betydelsefullt sätt är helt otroligt beundransvärt.

När ena sköterskan började linda upp filten kände jag hur jag tog sats med ett djupt andetag och med min utandning kände jag tårarna som sansat rullade ner för min kind. Sekunden efter hade jag framför mig det vackraste, jag lovar det VACKRASTE jag någonsin har sett i hela mitt liv. Framför mig låg ett barn. Ett barn som levt och vuxit i min mage. Ett sånt fruktansvärt VACKERT barn. Jag skulle kunna skriva ordet "Vackert" hur många gånger som helst, och det var också det enda ord som kom ur mig just när jag satt där på sängen.
Hur ett dött ansikte kan vara så talande, kan jag för allt i världen inte förstå. Den lilla näsan, dom jättesmå läpparna som formade en öppen mun, de stängda ögonen som omslöts av de minsta ögonlock jag sett. Samtidigt som han var så mycket större än jag kunnat föreställa mig. Armarna, fingrarna, naglarna..den lite mulliga magen där navelsträngen satt, benen och tårna. Får jag skriva VACKER en gång till? Min vackra pojke, som jag önskar så innerligt att jag fick lära känna. Men jag fick aldrig chansen av någon anledning som vi inte vet varför och aldrig kommer att få veta. Det viktigaste för mig, är att jag vet hur han såg ut. Och den vackra bild försvinner ALDRIG från mitt huvud. Aldrig. Vacker......

För tredje gången önskar jag att allt kunde sluta här, för den smärtan vore nog. Men nu sitter jag här, femte natten utan ordentlig sömn, medveten om att jag står inför den svåraste utmaningen i hela mitt liv: Att läka all den smärta som det här har fört med sig.
Att komma till den dag då det plötsligt känns meningsfullt att ens borsta tänderna igen. Just nu känns det som att den dagen aldrig kommer att komma, men för min familjs skull ska jag ta mig dit. Det kommer ta lång tid, men jag är glad att jag har bilden av min vackra son i mitt huvud under tiden som jag tar mig dit....