flyttar min blogg!

"Kod för att importera min blogg till Nouw: 8324615146"

Han är äntligen här!

Han är äntligen här, vår livs levande och alldeles underbara lilla unge!

Hampus. Älskade Hampus, vad du redan berikar våra liv <3

Så jävla arg och ledsen.

På senare tid har jag slängt ur mig kommentarer om hur tröttsamt det är att människor använder sociala medier som gnällplank. Men just i skrivande stund är jag högst medveten om att jag är påväg att göra detsamma. Gnälla. Vara bitter. Och det skiter jag i, för idag är jag så inåt helvete bitter. 

Tro mig, det absolut sista jag söker är empati eller förståelse. Jag är bara bitter och måste få skriva av mig trots att jag på senare tid tycks tappat förmågan att uttrycka mina känslor i ord. Jag söker kanske ett bollplank. Vad vet jag? 

När jag började finna lyckan i mitt liv igen, när jag började våga älska människor - så blev jag varse om hur sårbar vi människor egentligen är. Folk dör som flugor, folk är med lätthet otrogen, likväl som bästa vänner sviker varandra och blir varandras rivaler. Det är sanningen i mina ögon numer. I mitt "efterliv" ser jag bara sanningen, jag är skadad för livet. Jag måste acceptera det. Jag är medveten om det som alla andra går och tänker "det händer inte mig" om. 

När jag träffade T, blev blixtförälskad och lycklig så började mina mardrömmar. Inte alltför ofta, men ibland. Mardrömmar om hur mina älskade dör, hur dom sviker mig och hur jag gång på gång får smaka på livets sura citron. 

När jag blev gravid, kom mardrömmarna lite oftare. Nu dog viktiga människor omkring mig, så att dom aldrig hann träffa mitt och T's barn. 

Klart, mardrömmar får vem som helst, mardrömmar har jag väl haft nångång då och då hela mitt liv. Men dom har försvunnit så fort jag öppnat ögonen och börjat min dag.

Dessa är av annan karaktär, känslan sitter i hela dagen.

Inatt dog vårt barn i drömmen. I magen. Barnmorskan hittade inte hjärtslagen och när vi kom in till förlossningen var allt försent. Död. Vår bebis var död. Min enda sanning om hur en graviditet slutar. 

Ni som förlorat barn i magen vet precis känslan jag försöker beskriva när man ligger där på ultraljudsbritsen i mörkret med  rummet fullt av läkare som ska dödsförklara ens älskade barn. Paniken som infinner sig, hjälplösheten och frustrationen. För mig var det framförallt ILSKAN! Så även inatt. 

Det var över två timmar sedan jag vaknade och vår lilla bebis ligger och sprattlar för fullt i magen som ett tydligt kvitto på liv, men jag är fortfarande lika arg, ledsen och skärrad. 

Ilskan och frustrationen kokar inom mig och jag vill fan inte kliva upp. Idag vill jag dra täcket över huvudet och förneka verkligheten ett tag. 

Den jävla verkligheten om att barn faktiskt dör. Den jävla verkligheten om att jag kan förlora T eller min familj precis när som helst. 

Arsel. 

I ett pysselflow.

Pysslandet fortsätter. Jag har målat om i pysselrummet, satt upp lite hyllor och förvaring. Nu är det bara städningen kvar så kanske jag törs bjuda på några bilder sedan. 

Det här är sån terapi. När jag sitter här i rummet så finns ingen oro alls överhuvudtaget att graviditeten ska gå fel. Jag har inte tid för oro just här, hjärnan har fullt upp med färger, former och allt annat som hör till. 

Idag har jag gjort några kort som passar i ett projekt-life album. Sen om dom hamnar i mitt album, min planner eller swappas bort (är med i två roliga swappar just nu) får visa sig. 

Texterna, vimplarna och figurer är utskurna med min silhouette cameo, resten är stämplar och washitejp. 

Ha en fin helg alla. Inatt hade jag svårt att somna för bebis hade sån hicka. En anledning jag MER ÄN GÄRNA ligger sömnlös för, älskade bebis. 

En ny hobby...

Förvisso räknas det väl under scrapbooking-kategorin, men jag har gått och blivit kalender-galen. Dekorerar den med washi-tejp, gör egna gem med pappersfigurer och plottrar runt.

Vips har flera timmar flugit iväg och jag sitter med några hundra pappersgem jag inte vet vart jag ska göra av, haha! Men kul är det! 

        mina gem med pappersfigurer

                         flera gem 

                     söta pandor

                     hela samlingen

             en sida ur min kalender

DIY: Namntavla

Ni som känner mig vet att jag är en sucker för dekorplast/vinylplast! Jag plastar och dekorerar allt jag kommer åt, och sen jag fick min Silhouette Cameo har inte alstrena blivit färre direkt. 

Senaste blev en namntavla till en väns numer stora grabb: 

En enkel svart stilren ram köpt på IKEA och dekorplasten kommer från Panduro och finns i de flesta färger. Bokstäverna och vimpeln har jag skurit ut med min silhouette! 

Angel mom

Ju mer magen växer, och vårt levande växande barn i magen blir ett synligt faktum, så blir det så viktigt för mig att även mina barn i himlen ska vara synliga. 

Igår pysslade jag ett armband med texten "Angel mom" med jättefina änglavingar. Jag älskar mitt nya armband! <3