Att sätta ett datum på ett sorgearbete.

Det är intressant att se hur människor verkligen kan sätta ett datum på ett sorgearbete. Försäkringskassan gör det och läkare gör det i form av ett sjukintyg. Det vet vi redan. Men att medmänniskor gör det - det var för mig något helt nytt.

Jag har själv inte drabbats av det, men i och med förlusten av Kiwi och Saga-Li så har jag lärt känna väldigt många fina människor som tragiskt nog drabbats av samma förlust som vi. En förlust av sitt/sina barn. Fina föräldrar som fått höra så otroligt bedrövliga kommentarer som att det är dags att sluta sörja nu och leva vidare. J A G  T A P P A R  M I N  H A K A och vill bara säga följande, kort och konkret:

- Har du inte själv känt tyngden av ditt döda barn liggandes på armen tätt intill din egna kropp med vetskapen om att det är sista gången du håller i honom/henne,
- Har du inte själv stått där på sjukhuset framför ditt döda barn och kämpat med att veta att det är dags att åka hem och lämna ditt barn, medan varken benen eller hjärtat får dig att kunna gå därifrån,
- Har du inte själv legat hemma och gråtit om natten för att ditt barn legat död i ett kylrum medan du själv ligger hemma i en varm säng,
- Har du inte själv undrat vart ditt barn är när det ligger i en bil på väg 15 mil hemifrån för att obduceras,
- Eller har du inte själv känt paniken över att ditt barn ska till kremering och hur du själv vill stryka honom eller henne över pannan och säga "det kommer gå bra, det är inte farligt".

Om du inte har det - så kom inte och säg att det är dags att sluta sörja. Kom inte och sätt ett datum på ett sorgearbete. I så fall vill jag kalla dig väldigt inkompetent och känslokall, och det gör jag utan att skämmas.