Bjuder på en video

Idag får ni ingen text av mig, utan jag lägger istället ut en länk till mitt första You-tube-klipp.

Till minne av Saga-Li har jag gjort en film och bakgrundsmusiken är helt fantastisk. Musiken är skriven av Gerrit Hofsink, som förlorade sitt första barnbarn precis som oss, i samband med förlossningen. 

Vet inte hur man lägger in själva klippet här i inlägget, men klicka på länken nedan så kommer ni direkt till videon. All kärlek till er därute <3

Till minne av Saga-Li

Utrymme för något vackert.

"Lost you before I found you, 

gone before you came,

But I love just the same"

Att det på senaste tiden har vart och är mycket sorg i min blogg beror helt enkelt på att sorgen tar mycket plats i mitt liv och min vardag just nu. Att skriva om min sorg är för mig ett sätt att bearbeta allt, sortera upp alla känslor, intryck och tankar som dagligen snurrar runt i mitt huvud. Men ikväll kommer jag inte att skriva om sorg.

Jag kommer istället berätta om den absolut vackraste stunden i mitt liv. Det finaste jag upplevt och det starkaste jag någonsin vart med om.

Det var när jag blev Saga-Li's mamma. 

För att ni ska förstå lyckan, måste jag även beskriva smärtan. Att föda barn gör ont. Förmodligen den värsta smärtan jag någonsin kommer uppleva fysiskt. Men det stannar inte där. Under förlossningens alla timmar var jag även medveten om att jag precis hade förlorat henne och att jag aldrig skulle mötas av ett levande barns skrik. Det gjorde också ont. Förmodligen den värsta smärtan jag någonsin kommer uppleva psykiskt. 

Jag har många gånger hört föräldrar tala om kontrasten som uppstår vid en förlossning, kontrasten när flera timmar av smärta plötsligt stannar upp och byts ut till fullständig lycka den sekunden ens barn läggs på bröstet. Jag har alltid funderat om smärtan verkligen kan glömmas bort på en hundradels sekund och har fått det sagt till mig: den dagen du själv får uppleva det kommer du att förstå.

Jag förstår nu.

Jag förstår så himla väl.

Iklädd landstingets vita skjorta låg jag i den mörklagda förlossningssalen. Jag var svettig, hade ont - och på en hundradels sekund det var över. Jag var så borta i mitt huvud så jag såg inte att barnmorskan la henne på mig, utan jag blev varse om det genom att jag plötsligt kände en varm tyngd på mitt bröst. På en hundradels sekund tittade jag ner och förstod plötsligt vad det var alla pratat om den sekunden man blir mamma. Jag förstod så himla väl.

Jag undrade om det var Saga-Li. Jag undrade om det var en flicka som ultraljudet visat 20 veckor tidigare  och barnmorskan bad mig själv att se efter.

En våg av lycka sköljde genom mig när jag fick se att det faktiskt var Saga-Li som låg på mitt bröst.

Plötsligt fann jag mig själv omfamna hennes varma kropp,  hon luktade så gott och huden var så mjuk. Hur kan huden vara så fruktansvärt mjuk och varm? Jag hade det vackraste i mina armar. 

Sorgen jag hade bakom mig, och sorgen jag hade framför mig - fanns inte överhuvudtaget just nu. 

Jag tog hennes små fingrar som formades runt min tumme och så låg vi i ett enda stort vakuum där omgivningen försvann. Det fanns bara jag och Saga-Li. Jag är övertygad om att Kiwi var med också. En numera större familj som grät. 

Jag vände mig mot barnmorskan. Jag sa att jag gråter inte av sorg, jag gråter för att jag är så stolt över att ha något så vackert. Jag avslutade meningen med att fråga, Är jag Saga-Li's mamma nu?

  

Avslutar inlägget med en vacker sång. En sång skriven till ett annat barn som aldrig fick lära sig gå. Jag önskar ni lyssnar på den, för den är så vacker. 

Precis lika vacker som kärleken till Saga-Li.

Klicka HÄR om inte videon och sången kommer upp automatiskt.

Att lämna sitt barn för första gången.

Jag har ingen egen erfarenhet, men jag kan tänka mig känslan den absolut första gången man lämnar bort sitt barn för en stund. Kanske är det mor/far-föräldrarna som erbjudit sig vara barnvakt för en kväll, eller rent utav första gången man lämnar sitt barn på förskolan efter några dagars inskolning.
Man är snart tillbaka, men ändå en ångest över att lämna sitt barn. Som förälder vet man ändå bäst sitt barns behov och signaler, och att för första gången lämna över ansvaret helt på någon annan kan jag inte tänka mig annat än att det borde kännas hjärtskärande.

I och med mitt yrke som förskollärare ser jag dagligen föräldrar lämna över det finaste dom har i våra händer, och när Saga-Li låg i magen slog tanken mig att jag redan hade en ångest inför allra första gången jag skulle lämna henne på förskolan. Hur skulle det kännas? Jag kommer aldrig få veta.
Tänk att något jag tidigare hade ångest för är något jag idag skulle gjort vad som helst för att få uppleva.

Klockan var 14.07 den 12 september när jag skrevs ut från förlossningen och vi lämnade Saga-Li för första och sista gången. Hon låg i förlossningens genomskinliga vagn som tidigare rullat flertalet levande, skrikande och nyfödda bebisar. Solen lös in på hennes ansikte, det såg ut som hon log när hon låg där inlindad i sin mörkblåa filt med björnar på. Under hennes arm låg den ljusbruna nallen som mormor och morfar haft med sig första gången dom såg henne.
Jag visste att jag var tvungen att gå, att jag var tvungen att lämna henne där..men hur lämnar man sitt barn för sista gången? Jag smekte hennes kinder, sa gång på gång att jag älskar henne medan tårarna rann. Smekte lite till, jag skulle ju aldrig få röra vid henne igen.

Jag hade packat ihop alla saker, väskan stog i dörröppningen. Jag hade tagit en dusch och bytt från sjukhusets vita skjorta och smickrande nätstrumpor till mina egna kläder. Skorna var på. Allt var klart.

Men hur lämnar man sitt barn för sista gången?

Hur vänder man sig om och tvingar sina ben ta darriga steg därifrån med vetskapen att jag har smekt hennes kinder för sista gången?

Blir man någonsin redo att lämna sitt barn för sista gången?

Att sätta ett datum på ett sorgearbete.

Det är intressant att se hur människor verkligen kan sätta ett datum på ett sorgearbete. Försäkringskassan gör det och läkare gör det i form av ett sjukintyg. Det vet vi redan. Men att medmänniskor gör det - det var för mig något helt nytt.

Jag har själv inte drabbats av det, men i och med förlusten av Kiwi och Saga-Li så har jag lärt känna väldigt många fina människor som tragiskt nog drabbats av samma förlust som vi. En förlust av sitt/sina barn. Fina föräldrar som fått höra så otroligt bedrövliga kommentarer som att det är dags att sluta sörja nu och leva vidare. J A G  T A P P A R  M I N  H A K A och vill bara säga följande, kort och konkret:

- Har du inte själv känt tyngden av ditt döda barn liggandes på armen tätt intill din egna kropp med vetskapen om att det är sista gången du håller i honom/henne,
- Har du inte själv stått där på sjukhuset framför ditt döda barn och kämpat med att veta att det är dags att åka hem och lämna ditt barn, medan varken benen eller hjärtat får dig att kunna gå därifrån,
- Har du inte själv legat hemma och gråtit om natten för att ditt barn legat död i ett kylrum medan du själv ligger hemma i en varm säng,
- Har du inte själv undrat vart ditt barn är när det ligger i en bil på väg 15 mil hemifrån för att obduceras,
- Eller har du inte själv känt paniken över att ditt barn ska till kremering och hur du själv vill stryka honom eller henne över pannan och säga "det kommer gå bra, det är inte farligt".

Om du inte har det - så kom inte och säg att det är dags att sluta sörja. Kom inte och sätt ett datum på ett sorgearbete. I så fall vill jag kalla dig väldigt inkompetent och känslokall, och det gör jag utan att skämmas.

När man slutar tro på tomten.

"You were only here for a moment....but left a lifetime of love"

Normalt brukar man ju sluta tro på tomten betydligt tidigare än vad jag gjorde. Jag slutade tro på tomten vid en ålder av 27 år, dvs förra året. Ungefär samtidigt som jag slutade tro på karma.

För mig har julen alltid vart årets händelse, på alla sätt och vis. En tidpunkt jag sett fram emot då vardagen stannar upp från alla måsten och krav, en tidpunkt där jag får umgås tillsammans med fina människor och bara njuta.
Likaså förberedelserna inför julen, jag och min bästa vän brukar långt innan jul börja gotta oss i Allers julspecial och alla andra tidningar som höjer julkänslan till max. Julpyssel i form av julkort och julbak.
Handla julklappar och slå in...ja, det bör nog finnas fler jul-älskare där ute så ni förstår säkert den magiska  känslan kring julen och alla dess förberedelser. Lukten av pepparkakor som står i ugnen, smaken av färska lussebullar och glögg. Ni vet, när allt känns sådär magiskt och vackert.

Julen 2012 skulle vara den första julen jag firade tillsammans med Kiwi och jag behöver knappast berätta om hur mycket jag såg fram emot det. När han lämnade oss började jag istället se på den kommande julen med rädsla. Jag skulle nu fira den utan honom och det gjorde förbaskat ont.
När julafton kom hade jag bara minnet av hans ansikte framför mig, minnet av hans näsa, mun och ögon. Hans små fingrar och tår. Det skulle ju inte vara så, han skulle inte vara en bild i mitt huvud - han skulle ju vara med oss.


Julen 2013 skulle vara den första julen jag firade med Saga-Li. Hon skulle då vara 3,5 månader gammal och nog trodde jag att denna jul inte skulle göra lika ont som den förra. Men jag trodde så fel.
Nu sitter jag här med Allers Julspecial och vill inte annat än elda upp den.
Denna jul kommer jag fira utan både Saga-Li och Kiwi. Dom kommer aldrig få öppna någon julklapp, längta efter tomten eller äta julgröt. Jag kommer aldrig få se dom leka i snön eller smygäta av pepparkaksdegen.


Jag tror inte på någon jävla tomte längre.

Varma fötter mot ett kallt täcke.

 

När jag skriver försöker jag att förmedla känslan jag känner, men vissa känslor är bara så svåra att förmedla. Känslor som har en speciell betydelse för just mig, som kanske ingen annan förstår sig på?

Jag talar inte om sorgen denna gång, utan jag talar om varma fötter mot ett kallt täcke. Jag talar om fingrar kladdiga av lim och ångan från hett vatten. Jag talar om tidningsbudet som jobbar om natten när de flesta andra sover.

Alla har vi våra egna speciella känslor, som kanske ingen annan förstår sig på. 

Att efter en lång dag få släcka lampan i sovrummet som är svalt efter att ha vädrats en stund och sedan få krypa ner under täcket, vad säger den känslan er? För mig säger den varma fötter mot ett kallt täcke. Som ett barn snusar på sin snuttefilt har jag alltid snusat med mina varma fötter på det kalla täcket. Det har känts behagligt och tryggt. Mysigt och skönt. Jag har alltid älskat att lägga mig i sängen och snusa med mina fötter.

Efter att Saga-Li lämnade oss somnar jag helst på soffan.

Eller känslan av att stå i duschen. Att vrida på vattnet så varmt att det känns iskallt när det landar på huvudet. Att duscha så varmt att man nästan börjar fundera på om det är hälsosamt för kroppen men ändå vrida på ännu lite varmare bara för att det är så skönt. Att se ångan från det varma vattnet och låta tid och rum rinna iväg precis som vattnet gör. Jag har alltid älskat att stå alldeles för länge under det varma vattnet.

Efter att Saga-li lämnade oss finner jag inte ens en anledning till att duscha.

Eller hur ljuvligt har det inte vart att vakna upp mitt i natten av att höra tidningsbudet springa i trappen varje natt? När det är så mörkt i sovrummet att det enda som syns är de röda siffrorna på vår digitala väckarklocka. Siffrorna som visar att just jag ännu har ett par timmar till kvar att sova medan tidningsbudet gör mig påmind att någon annan är mitt uppe i sin arbetsdag. Jag har alltid älskat att få vakna till mitt i natten för att inse att jag faktiskt får sova några timmar till. 

Efter att Saga-Li lämnade oss förstår jag inte ens att det finns en värld utanför som skapar nyheter till morgontidningen.

Kommer jag någonsin känna varma fötter mot ett kallt täcke igen?

Nu ska jag berätta varför jag står upp...

Nu ska jag berätta varför jag står upp...och jag tänker dra den långa, men väldigt betydelsefulla, historien.

 

 bilderna är från Saga-Li's begravning 4/10 -2013

Varje morgon som jag kliver upp gör det så förbannat jävla ont i mitt hjärta. Varje kväll när jag går och lägger mig gör det så förbannat jävla ont i min själ. Livet gör just nu så förbannat jävla ont överhuvudtaget att jag knappt står ut. 

Men jag ska nu berätta varför jag står upp på mina skakiga ben..

Jag har alltid älskat min mormor. Den kvinnan var något så otroligt speciellt och jag är ärligt övertygad om att hennes liv hade ett stort och viktigt syfte här på jorden. Hon lärde mig innebörden av empati. Hon såg alla människor för vem dom verkligen var men framförallt såg det goda i alla och spred värme - styrka och omtanke omkring sig. Hon var nog utan tvekan den finaste och starkaste människan som gått på denna jord.

Förutom att morfar gick bort före henne, så förlorade även mormor två av hennes söner när dom endast var medelålders gamla och egentligen hade så mycket kvar att ge på jorden. Jag vet att jag tänkte att ingen ska behöva begrava två av sina barn och dessutom behöva ta itu med deras dödsbon, jag beundrade henne helt enkelt för att hon stod på sina ben trots att det nog smärtade så otroligt. Det var ungefär där någonstans hon blev min förebild. Att en människa kan leva vidare och fortfarande orka ge så mycket kärlek till de som är kvar i livet trots det hon varit med om - det är styrka. 

För några år sedan var jag väldigt vilsen, min självkänsla var i botten och jag visste överhuvudtaget inte mitt egna värde. Resultatet av det var att jag en dag stog med ett stressigt arbete jag vantrivdes så enormt med och dessutom blev fruktansvärt utnyttjad, med för mig idag (och med all säkerhet även facket) omänskliga arbetsförhållanden. Jag trodde inte att jag var värd något bättre och av alla människor jag hade omkring mig gav jag allt av mig själv till just dom som förtjänade det minst för jag fick aldrig någonsin något tillbaka. Det är en fin egenskap att vilja hjälpa människor, men idag vet jag att det skedde på bekostnad av att glömma bort både mig själv och glömma de människor som faktiskt gav mig något tillbaka genom en sån enkel sak som att faktiskt fråga hur jag mår. Jag var trasig, stressad, vilsen, fick antidepressiva och kuratorskontakt.

Det var ungefär där någonstans min mormor (och såklart även min familj) klev in och sa stopp..och det mina vänner ska jag tala om att när den för mig mest empatiska människan på hela jorden säger åt mig att "Ta ingen skit" och menar att jag är för snäll mot fel människor, då menar hon de strängaste allvar.

Mormor blev äldre och tyvärr sämre. Hon var i behov av hjälp för att klara av vardagen och det var dags för oss andra att ge tillbaka för allt hon gjort för oss genom åren. Vilket vi alla såklart gjorde och gav henne både sällskap och hjälp med vardagliga sysslor. När mormor sedan gick bort i Februari 2012 gjorde det så ont, men vet ni vad som gjorde mest ont? Det var tanken av att även om jag funnits till och hjälpt henne - så all den energi jag lagt på fel saker, fel människor och fel val i livet - hade jag istället kunnat lagt på att bra saker, som till exempel att vara med henne ännu mera, men nu var det försent.

När mormor dog lärde hon mig tre saker: Ta ingen skit, var snäll mot rätt människor men även mig själv och slutligen att en människa klarar fan av att gå igenom så mycket mer än vad man tror, även fast det gör förbannat jävla ont.

När mormor dog bröt jag alla kontakter med människor som inte ville mig väl överhuvudtaget. När mormor dog beslutade jag mig också för att fokusera på de människor jag älskar och som älskar mig tillbaks - för en dag kan det faktiskt vara försent. Resultatet av att jag rensade upp bland alla mina "energi-tjuvar" vill jag påstå är att jag idag istället är omgiven av de finaste människorna någonsin på denna jord.

Mina två barn i himlen, min familj, mina fina vänner och underbara arbetskamrater...nu ska jag ska berätta för er den kortare versionen varför jag står upp - det är på grund av att jag idag har ER i mitt liv.

Dagen efter begravningen.

Några av alla de fina minnesgåvorna i Saga-Li's namn till förmån för Spädbarnsfonden.

Igår begravdes hon. Min dotter.
Imorse vaknade jag upp med ännu större känsla av tomhet i kroppen. Hur mår jag egentligen?

Jag vet inte.

Det enda jag vet är känslan. Känslan som jag kände strax innan ceremonin skulle börja, när vi kom in och såg den lilla vita kistan som stog på en mjuk fårfäll. Kistan som Linda smyckade så fint med den perfekta blomdekorationen av rosor vi tidigare vart med och valt ut. Känslan när vi omsorgsfullt placerade ut fotot av Saga-Li och ljusen. Jag minns känslan när betydelsefulla och fina människor i vår omgivning anslöt sig till platsen för att dela just detta ögonblick med oss. Så många otroligt fina människor vi har i vår närhet.  Fina människor jag önskar att Saga-Li fått lära känna och växa upp med.

Det var svårt att lämna henne där när ceremonin var över. Att lämna henne för en sista gång. Man ska inte behöva lämna sitt barn för en sista gång! Hur mår jag egentligen?

Jag vet inte. Jag vet bara känslan.

Föralltid med oss, även fysiskt.

Ända sedan jag lämnade förlossningen och därmed även Saga-Li, så har jag drömt mardrömmar om att lägenheten brunnit och jag förlorat alla fysiska minnen som finns kvar av Saga-Li. De föräldrar som får levande barn kan stolt visa upp dem, men jag kan inte visa upp vår dotter. Allt jag har är bilder och hennes hand och fotavtryck. Skulle det försvinna skulle det inte finnas någonting kvar fysiskt. Givetvis har vi alla minnen kvar i våra huvuden och hjärtan, men jag känner samma stolthet som vilken förälder som helst och vill gärna visa det för hela världen.

Underbara Anna har gett mig ett fint minne som kommer finnas på min kropp permanent till den dag jag själv blir aska, och den dagen vill jag tro att jag återförenas med Saga-Li. Jag har nu identiska avtryck av Saga-Li's vackra hand och fot. Med avtrycken finns även en röd ros, precis som den fina kist-dekorationen underbara Linda ska göra till Saga-Li.

Föräldrar med levande barn kan stolt visa upp dem för omvärlden, det kan inte jag. Men jag kan visa upp den fina konst Anna gjort. Försvinner inte i någon lägenhetsbrand, går inte att spilla kaffe på, och något jag med stolthet bär för omvärlden och oss själva.

När den satt på plats kände jag ett lugn i hela kroppen, ett lugn som inte går att beskriva.

 

 

Om jag bara fick hålla din hand en gång till..

Jag hade en dröm. En dröm om att få hålla Saga-Li's hand betydligt fler gånger än en.
Jag skulle ju finnas för henne genom hennes liv, och nog trodde jag väl att hon skulle förlora mig när jag blev gammal snarare än att jag skulle förlora henne i samband med att förlossningen startade efter 9 månader.

Jag hade en dröm om att Saga-Li skulle få leva ett långt liv, där hon dag för dag skulle nyfiket upptäcka och utforska världen, med alla nära vid sin sida. Jag skulle hålla hennes hand genom allt. Jag drömde om att ge henne ett liv där hon skulle lära sig gå, lära sig cykla, uppleva första skoldagen och även första kärleken. Ett liv där hon skulle lära känna inte bara andra människor utan även sig själv, utveckla intressen och ha en dröm om framtiden. Jag hade en dröm att jag skulle stötta henne i allt, uppmuntra henne att tro på sig själv och att följa sitt hjärta. Våga prova, kanske vinna och kanske falla. Jag skulle hålla hennes hand både i framgång och de gånger hon skulle falla. Jag hade en dröm om att få hålla Saga-Li's hand betydligt fler gånger än en.

Jag drömde om ett dop, inte en begravning.

Om jag bara fick hålla din hand en gång till.... Det gör så ont att det slutade såhär. Det gör så ont att Saga-Li aldrig fick chansen att uppleva känslan av att ha en egen dröm...

Att VÅGA känna på smärtan.

"Förbli öppen för det som gör ont. Det kan kännas

lättare att hålla tillbaka det eller undvika det genom förströelse 

eller arbete. Men slutligen kommer känslorna fram..."

Alla människor har väl någon gång upplevt sorg, kris, förlust eller någon form av frustration av vad livet erbjudit. Livet tar ibland oväntade vändningar för alla - på ett eller annat vis. Känslan av att man aldrig kommer ta sig igenom situationen och en dag känna sig som en normal människa med normal vardag igen.
Ni känner väl igen den?

Något jag fått med mig från min uppväxt är att använda den känslan och en dag göra den till något starkt. Det må låta som en riktig klyscha men min pappa har alltid sagt att man lär sig något av allt och alla. Inte bara från de positiva upplevelserna utan av exakt allt och alla. Människor man upplever vara idioter och situationer man inte ens önskar sin värsta fiende. Om ni tänker efter så är det mer än en klyscha, om ni tänker efter så har alla erfarenheter, bra som dåliga, format eran livshistoria och era värderingar till vart du står idag. 

Håller ni inte med?

Från mina sorger och förluster tidigare i livet har jag lärt mig en sak. Det är hur just jag bearbetat och hanterat dem. Det finns ingen mall som stämmer in på alla människor, det finns inget rätt eller fel och tyvärr får man inte heller en instruktionsbok hur man ska hantera allt när man plötsligt står där när livet tagit en oönskad vändning, och man inte vet vart man ska ta vägen då det gör så ont.
Men jag vet, hur just jag alltid fungerat. Jag måste känna på smärtan. Jag måste få slå både pannan och näsan blodig i det hårdaste golvet i botten av brunnen innan jag kan börja leta mig uppåt igen. Jag har känt att varje gång jag gråter tar jag mig ett steg framåt. Varje gång det gör ont i hjärtat tar jag ett steg framåt. Jag måste få komma så nära inpå sorgen som möjligt innan jag kan försöka ta mig vidare.

Men just nu - har jag tappat kontrollen. Det känns som att allt jag tidigare lärt mig om mig själv inte längre stämmer. Jag känner inte igen mina känslor, jag känner inte igen det jag försöker göra, jag känner inte igen mig själv överhuvudtaget. Försöker jag fly den verklighet vi faktiskt befinner oss i just nu genom att syssla med allt det praktiska - intyg hit och dit (ja, en del myndigheter måste faktiskt ha ett intyg på att hon verkligen är död, som om att det vore något man skulle hitta på?) planering av begravning, faderskapsintyg, försäkringskassan, registrering hos skattemyndigheterna m.m. Eller är det helt enkelt så att jag inte försöker fly men att allt det praktiska själ tid från min väg till läkning?

Jag vet inte, för jag har tappat kontrollen.

Att se sin dotters dödsannons

Att få ett dödsbesked är så konkret. Man kan inte göra något åt saken och man önskar att det inte vore sant. Men hur gärna man än önskar, hur frustrerad och ledsen man än blir, hur gärna man än vill slå sönder väggar eller hoppa ut från ett fönster - så finns det ingen återvändo, man kan inte göra ett enda dugg för att ändra det som skett. 
 
Ett liv som slocknat går inte att tända igen.

Att sitta på Fonus och utforma Saga-Li's dödsannons kändes så märkligt, lika märkligt som det kändes att välja kista, planera begravning och fundera över präst. Vi skulle ju planera dop, ha beslutsångest över utformningen av dop-inbjudningskorten och vilken mat vi skulle bjuda på. Det skulle inte bli såhär.

Vad har vi gjort för ont - som gör att vi sitter här idag med två vackra barn i himlen istället för hos oss?

Skapat en minneslåda för Saga-Li

Trots att vi inte fick ha Saga-Li hos oss så länge så har vi ändå mängder av saker till minne av henne. Saker som idag står vid ett "sorge-bord". Fotografier av henne, dödsannonsen, hand och fotavtryck, "armbanden" till mig och henne från förlossningen, info om vikt och längd, alla vykort/blomkort vi fått hem från fina människor som tänker på oss osv. Jag kommer alltid ha ljuslyktor och fotografier på Saga-Li framme, men en del saker ska få ligga i minneslådan jag färdigställde inatt.

Som jag skrev tidigare finns inte riktigt lusten till att skapa så vida det inte det inte känns riktigt betydelsefullt, men det gjorde det här. Lådan till minne av min fina ängel <3

Jag köpte lådan på Panduro, finns i många storlekar och former.

 

 

 

Del 2 och den sista delen i min förlossningsberättelse

Det var mörkt inne i ultraljudsrummet; en barnmorska, en läkare och det döda barnet i min mage. Jag skrek att jag ville dö, jag tänkte att så fort jag kommer härifrån ska jag se till att dö, för att gå igenom detta en gång till – det klarar jag inte.
Idag, efter att ha förlöst Saga-Li, så tänker jag annorlunda. Jag är en mamma utan synliga barn. Men jag har dom i mitt hjärta. En son och en dotter som aldrig fick chansen att börja lära sig gå med sina vackra skrynkliga fötter. Jag är skyldig mina barn att leva, att kämpa och att inte ge upp. Även om förlusten innebär att jag alltid kommer ha ett tomrum i mitt hjärta för resten av mitt liv, så ska jag göra det för Saga-Li och Kiwis skull.

Allt värkarbete stannade upp, inte en värk. Jag var endast öppen 1 cm och jag fick rådet att försöka sova mig igenom natten för att direkt på morgonen sätta igång allt igen. Jag fick ett rum, längst bort i korridoren. Korridoren som kändes så lång när vi gick förbi mängder av saker som påminde mig om att jag var på ett ställe där de flesta föder sina levande barn. Väskor innehållande blöjor och liknande som man får med sig hem tillsammans med sitt levande barn stog i kartonger, bilder på barn i ramar..jag kände mig inte hemma där alls.

Inne på rummet fanns ett skötbord där nyblivna föräldrar kan byta blöja på sitt nyförlösta underverk. Jag skulle aldrig få byta en blöja på mitt barn. Jag skulle inte heller få höra det där första skriket när hon kommer ut.

Halv två på natten ringer jag min mamma och talar om vad som hänt. Jag kommer ge mina föräldrar ett barnbarn, men inte ett barn som dom får se växa upp. Dom kommer att få se en dödsannons.

Nu kommer vi till den del där jag har svårt att redogöra för vad som egentligen hände, jag har minnesluckor och minns inte vad vi vart med om rent fysiskt och vad som hänt runtomkring mig.
Resten av timmarna är ren och skär dimma, jag vet att jag gråter okontrollerat, att jag funderar varför, att jag känner mig tom. På något vis går timmarna och klockan 8 på morgonen får jag frukost. Jag äter inte. Det är morgon, människor går till sina arbeten, affärer öppnar, förmodligen en sol som stiger upp utanför dessa fyra väggar, en ny dag startar helt enkelt - men för mig står allt still. Tio rör blodprover tas på mig, infart sätts på min hand och jag får den där vaginala tabletten för igångsättning. Om inget händer ska jag få en ny tablett om sex timmar.

Jag har lite fostervatten kvar i min mage, så fostervattenprov tas. En nål med slang, som känns att vara i storlek med en trädgårdsslang, tränger genom huden på min spända höggravida mage, för att fortsätta ner genom lager av hud och fett för att slutligen nå in i livmodern där mitt barn ligger för att få ut vad som känns som flera liter vatten. Jag svär att jag aldrig vart med om värre fysisk smärta i hela mitt liv.

Jag skriker för allt vad min röst klarar av. Jag skriker mer under den provtagningen än jag någonsin skrikit. Jag skriker mer än vad jag gör under den kommande förlossningen. Så förbannat jävla ont. Som om att smärtan i mitt hjärta inte redan räckte. Men det är ett viktigt prov – jag gör det för min dotter.

Min familj kommer. Prästen kommer, kuratorn kommer. De sex timmarna går och jag får en ny tablett. Tiden står stilla men ändå går den, för barnmorskorna går av sina skift och byts ut av nya barnmorskor. Lunchbrickor kommer in och tas ut, likaså middagsbrickor. Det är ungefär så jag blir varse om att tiden går.

Dagen lyckas passera, och när vi passerar midnatt förflyttas jag från rummet till förlossningssalen så jag kan få min epiduralbedövning. Salen är inredd med massa apparater och utrustning, allt som behövs till en förlossning. Vid fotändan står en våg avsedd för nyfödda barn. Det är mörkt i rummet, vilket gör att apparaternas lampor är det enda som lyser upp. Det känns att det är natt.
En kvinnlig stafettläkare som blundar när hon talar kommer in och ska lägga bedövningen på mig, hon är helt underbar. Jag får sparka på henne när det gör ont säger hon. Det gör ont men jag känner aldrig något behov av att sparka på henne, för jag känner mig trygg i hennes vård. Hon tycker nog att jag är lite besvärlig, ber mig gång på gång skjuta rygg som en katt så hon kommer mellan mina kotor med nålen. Istället låser min kropp fast sig i raklångt läge. Tillslut blir ändå bedövningen lagd, hon berömmer mig och försvinner sedan.
Jag slocknar direkt, jag har inte sovit på två dygn och lyckas nu sova två timmar medan bedövningen fungerar så pass bra att min kropp tar oss vidare framåt under tiden jag sover. När jag vaknar klockan 02 är jag öppen 4-5 cm och inte en endaste värk har besvärat mig nämnvärt.

Men nu har jag ont. När jag tidigare tänkt på smärtan som en förlossning för med sig så har jag sett den som meningsfull smärta, att varje värk ska ta mig närmare mitt barns första andetag och skrik utanför livmodern. Jag har sett smärtan som positiv, som något jag gärna går igenom tusen gånger om för att få det barn vi längtat efter. Nu hade jag väldigt svårt att finna motivationen till att ta mig igenom smärtan, jag visste att jag skulle inte få mötas av mitt barns första skrik. Jag visste att jag skulle få lämna förlossningen utan mitt barn.

Vid en förlossning där man ska föda ett dött barn är det önskvärt att förlossningen går så fort som möjligt, vi tog hjälp av värkstimulerande dropp och tyngdlagen. Jag tog mig igenom värk efter värk sittandes på en pilatesboll med huvudet lutat mot sängkanten. Tills jag inte klarade längre, det gjorde för ont och jag längtade efter att få ligga i sängen igen. Läkaren som blundade när hon talade blev tillbakakallad för att kolla så inte epiduralslangen ”åkt ut”, det kändes som att den inte längre gav effekt. Hon kollade till allt och jag fick en extrados som skulle börja verka om ca 20 minuter. Samtidigt så höjdes dosen av det värkstimulerade droppet. Jag vet inte hur många gånger dosen av värkstimulerande droppet höjdes, men det var ett par gånger. Jag var för otålig mellan värkarna, även om det var skönt att slappna av och inte känna smärtan för en stund så ville jag att det skulle gå fortare.
Jag minns hur en av de närvarande barnmorskorna peppade mig, berömde mig och hur hon effektivt hjälpte mig psykiskt att ta mig igenom varje värk. Hon var helt underbara och jag hade aldrig klarat det utan hennes hjälp.

Tills krystvärkarna tillslut kom. Då fanns inte omvärlden längre. Det var bara jag och värkarna. Dom var så täta att jag tappade fokus när jag skulle krysta eller inte. Ibland hörde jag hur de pratade men registrerade inte vad dom sa. Skrek att jag ville ge upp. Att jag inte orkade mera. Att det gjorde för ont.

När barnmorskan gav mig en handduk där hon höll hårt i ena änden förstod jag att det var meningen att jag skulle dra i andra ändan samtidigt som jag krystade, hon drog och jag drog. Åt varsitt håll. Det var effektivt, gick fort, och klockan 06.02 låg Saga-Li på mitt bröst.

Tiden stannade till.

Så vacker. Jag hade nu fött mitt andra barn, mitt andra änglabarn som inte fått chansen att leva ett liv utanför livmodern. Saga-Li föddes med navelsträngen tre varv runt sin hals. Om det var dödsorsaken vet vi ännu inte, men kan vara möjligt.

Hennes kropp var så varm. Hennes hud var så mjuk och len. Detta är första gången i hela mitt liv jag inte kan förmedla mina känslor jag kände just då i text eller ord. Det är övermäktigt och jag tänker inte ens försöka ge mig på att förklara. Känslan när man ser sitt barn första gången efter att ha väntat i nio månader kan man bara förstå om man vart med om det själv. Stolt – jag kände mig så stolt mitt i all sorg och frustration. Ångest och ilska. Men så stolt jag kände mig. 

Egentligen slutar min förlossningsberättelse här. Men timmar med Saga-Li i famnen är värd att nämnas. Timmar där jag inte kunde slita min blick från henne, känna på hennes händer och fötter. Att ömt få smeka hennes kind och dra handen över hennes huvud. Hur jag somnade helt utmattad en timme med henne på mitt bröst samtidigt som jag höll henne i handen. Familjemedlemmar som kom och fick se henne, hur vi mätte och vägde henne. Gjorde hand och fotavtryck, klippte en hårlock från hennes mörkbruna hår. Ovanför vänster öra, det glömmer jag aldrig.

Jag hade henne hos mig det första dygnet, och hela tiden infann sig känslan att jag aldrig någonsin ville släppa taget om henne henne. Lämna henne.
Något jag tillslut blev tvungen att göra när jag lämnade sjukhuset. Jag lämnade henne där när jag åkte hem, tillsammans med en bit av mitt hjärtan, och det gjorde så ont. En smärta ingen förälder ska behöva känna.

Jag älskar dig Saga-Li, du kommer för alltid finnas i mina tankar och hjärta och du ska veta hur gärna jag önskar att jag fick, som de flesta nyblivna föräldrar, ta med mig dig hem levande och se dig växa upp. All kärlek till dig. Föralltid. Hälsa din storebror Kiwi, ta väl hand om varandra, jag vetatt vi en dag möts igen, tills dess ska jag kämpa – för er skull.

Del 1 av min förlossningsberättelse

Måndag 9 september 2013.

Allt var precis som vanligt. Natten hade bjudit på 4-5 toabesök för att tömma kissblåsan som trängdes tillsammans med vårt underverk i min mage, de värkande händerna hårt inpackade i mina handskenor, nattmackan för att förebygga morgon-kräkningarna. Att få stiga upp mitt i natten och känna mina bara fötter på den mjuka mattan i vårt sovrum, se fönsterlampan ge ifrån sig det varma lila skenet när hela Sandviken låg tyst, mörk och stilla utanför vårt öppna fönster.

Att få vakna upp i sovrummet som nu var inrett och färdigt för att ta emot min lilla skatt, min efterlängtade dotter. Sån underbar känsla, precis som vanligt, precis som alla andra nätter den senaste tiden. Jag passade ofta på att pilla lite extra på alla saker när jag ändå var uppe, att ta fram de minimala kläderna i byrålådan bara för att få vika ihop dom igen. 

Jag somnade om, med hjärtat full av lycka, kärlek och glädje.

Även morgonen var till en början precis som vanligt. Jag vaknade av sparken i revbenet, var snabb med att lägga min hand på min mage. En kommunikation mellan två människor som aldrig setts.

Det enda som skiljde sig från alla andra mårnar den här dagen, var min känsla av att idag kommer det ske. Jag kände i hela kroppen att snart var den långa väntan över. Det där häftigaste mötet alla som har barn pratat om kändes så nära. Som jag väntat och äntligen var det min tur. Fjorton månader tidigare hade jag fött min döda son. Med detta i bagaget tog jag inte längre någonting för givet och var så tacksamma att ha fått tagit mig till vecka 40 i denna graviditet.

På grund av mina kräkningar jag gått med så hade jag knappt sminkat mig under hela graviditeten, det hade inte vart någon ide då tårarna alltid förstörde sminket när jag låg med huvudet i toaletten. Men just denna soliga underbara dag klädde jag upp mig, sminkade mig och allt kändes så fint. 

På kvällen 22.30 när jag la mig i sängen gick vattnet. En stöt av lycka sköljde återigen genom min kropp när jag på en tusendelssekund förstått att vattnet gick! 

Inne på förlossningen kopplas dosor på min mage för att registrera värkar och... bebisens hjärtslag.

Det är bara mina snabba hjärtslag som fångas upp och genast kommer oron. Barnmorskan flyttar stressat dosan runt på min mage och frågar vart hon brukar röra sig mest, jag håller på DÖ AV ORO. Hon säger sedan att hon åtminstone tycker sig se/höra (?) att apparaten registrerar rörelser och genast känner jag mig lite tryggare. Jag har redan vart med om att förlösa ett dött barn, det vore ju så otroligt befängt att oddsen skulle innebära att jag får vara med om det igen, det är ju min tur nu – tänkte jag och kände mig för en stund lugn.

Jag förflyttas till ultraljuds-rummet. Jag känner dosan röras fram och tillbaks på min mage i väldigt många och långa sekunder utan att höra något som kan få mig lugn, tillslut står jag inte ut längre och skriker att dom ska säga något! Vad som helst, säg något, slår hjärtat?!
Jag får till svar att dom måste kolla ordentligt innan dom kan säga något, och redan där känner jag att hoppet är ute och brister ut i okontrollerad gråt och skrik. En stund senare kommer orden: ”Jag är så ledsen, hjärtat har stannat”.

Himlen har fått ännu en vacker ängel. Saga-Li jag älskar dig.

Den 11 september klockan 06.02 föddes Saga-Li, min helt underbart vackra dotter på 3368gram och 51cm lång. I går kväll lämnade jag förlossningen som mamma, men utan mitt barn. Hon är nu i himlen tillsammans med sin storebror. Livet känns så orättvist och jag vet inte om jag någonsin kommer börja leva igen.