Först vill jag tacka alla fina människor som bidragit med en slant och gynnat forskningen om spädbarnsdöd till minne av våra barn. Ni är underbara och har ett hjärta av guld! <3
Tillsammans kan vi bidra till att det går framåt i framtiden, är det inte underbart?
Sen vill jag också säga ett jättetack till alla mina bloggläsare, som på senaste tiden har stigit i antalet.
Att blogga är för mig ett sätt att ventilera, reflektera och bearbeta. Jag hoppas också att jag nånstans kan hjälpa någon som själv är i sorg. Genom att läsa att sina tankar tänks av fler har iallafall hjälpt mig att känna att jag inte är onormal.
Att inte känna sig ensam om att ha drabbats av det här är också något som kan ge styrka.
Jag bloggar helt ocensurerat, blottar mina innersta tankar. Jag vill nå ut med min historia - föreviga mina barn. Sätta ord på en sorg.
Varje gång jag ser antalet läsare undrar ofta vilka ni alla är? Hur hittade ni hit? <3
Jag är så nyfiken, och skulle bli så glad om ni gav er till känna! Kram till er alla!
Hej, jag heter Malin, kommer från Finland och hittade hit när Pipsan länkade hit..i september var det visst. Ni hade just mist finaste Saga-Li och jag var höggravid. Har påverkats jätte mycket av det du berättat. Sprang faktiskt på tre extra ultraljud och andra undersökningar där på slutet för jag blev helt paranoid att samma skulle hända oss. Varje dag tänker jag på dig och undrar hur du klarar dig. Känner emellan så stark rädsla för att mista vårt barn och då tänker jag på er som tvingats mista både Kiwi och Saga-Li. Livet har behandlat er så orättvist och jag kan inte beskriva hur mycket jag önskar att ni ska våga er på ännu ett barn och att han/hon denna gång ska få stanna hos er fysiskt, inte bara i era hjärtan. Du skriver så fantastiskt fint och din stora sorg och enorma kärlek till dina barn förmedlas verkligen. En hel massa kramar och styrka till dig <3
SvaraRaderaHej jag följde en länk till din blogg som du lämnade på minbebis. Tycker jättesynd om dig och kikar in här nästan varje dag. Måste säga att du är bra på att uttrycka dina känslor, allt är så fint skrivet. Jag är inte i din situation och vet inte hur jag skulle hantera allt som hänt dig, men jag vill ändå skriva följande ( trots att du inte frågar om råd); du har nämnt att du är livrädd för att bli gravid igen för att det kan hända igen, att du förlorar ett ytterligare barn. Är det inte bättre att gå till nästa graviditet med den vetskapen att det igen kan hända? Jag vet att man säger att tänka positivt är det bästa, men ibland måste man vara realistisk. Det kanske finns någon medicinsk anledning till varför dina barn inte kom ut levande, som läkare inte känner till. Men om det skulle hända för tredje gången, då skulle jag börja misstänka att det inte var slumpen som tog dina barn utan något annat. Det dör cirka 500 st barn i magen i Sverige varje år, föds cirka 115 000, jag har verkligen svårt att tro att det skulle drabba er igen utan någon anledning... Jag har ingen aning hur många försök jag skulle stå ut då den smärtan måste vara obeskrivlig. Hur som helst, du kan alltid tänka att det finns ett sista alternativ- att adoptera eller bli fosterfamilj. Du har så mycket kärlek att ge och jag verkligen hoppas att du snart ska kunna ge denna kärlek till barn. Kämpa på!
SvaraRaderaSkrev en kommentar via mobilen tidigare men det verkar som att den försvann :/
SvaraRaderaJag är bekant med din syster Carro och kom av någon anledning att tänka på er för någon vecka sen för jag mindes att jag under min graviditet fick veta att ni var gravida med Kiwi och sedan att ni förlorat honom. Jag blev verkligen otroligt ledsen för er skull då. Nu funderade jag över om ni fått något syskon till Kiwi och gick därför in på din sida på Facebook. Det första jag ser är en bild på ett underbart sött litet barn. Tyvärr på ett änglabarn. Jag hinner först tänka "vad fin han är lilla Kiwi!" innan det slår mig att det är något som inte stämmer, det kan inte vara Kiwi på bilden för han var inte sådär stor. Ändå hoppas jag innerligt att jag har fel, att det visst är Kiwi på bilden. För insikten som slår mig är hjärtskärande, hemsk och otroligt orättvis. Kan ni verkligen ha fått vara med om detta vidriga en gång till?
Hittar din blogg och läser om Saga-Li, läser om Kiwi, gråter floder... jag finner inga ord Camilla. Du skriver så vackert om både er son och er dotter och jag önskar så att de hade fått stanna här med er. Ni förtjänar att ha era barn hos er, här nere på jorden. Jag hoppas så otroligt att ni vågar försöka igen och att ni då får behålla ert älskade barn och Kiwis och Saga-Lis syskon här på jorden. Sånt här ska inte få hända, barn ska inte dö. Speciellt inte två gånger. Det är så orättvist, jag blir så arg.
Du hatar förmodligen att höra att du är stark men jag tycker att du är det. Det är starkt att orka berätta, att orka skriva så målande som du gör. Du är grym och ni förtjänar lyckan att få barn - tro inte annorlunda för en sekund!
Och du - stort grattis till era barn! Två fantastiskt fina små barn som ni fick äran att bli föräldrar till. Det kan ingen ta ifrån er!
Många kramar / Sarah Classon