Kontrasten.
Fallet blir liksom längre när man har varit upp på toppen och vänt. Det känns hårdare. Kontrasten blir så tydlig. Att stupa från trottoarkanten eller från ett berg man nyligen bestigit. Att stå däruppe - känna stoltheten, motivationen, styrkan. För att sedan falla, slå sig lite på bergsväggen under nedfallet och tillsist landa platt fall. Pang.
Jag hade en underbar dag på jobbet idag. Jag fick känna att jag kunde GE av mig själv och det kändes inget annat än helt naturligt. Eftermiddagen spenderades med fina vänner/kollegor i Valbo - skratt, prat, tok..en hemskt trevlig stund med andra ord.
I bilen på väg hem kände jag mig trött, äkta trötthet som inte kommer utav sömntabletter utan från att ha haft en fin dag man är nöjd med. Naturlig trötthet, som jag tidigare har tagit helt för givet, men som jag numera istället vet att min sömn är konstlad och kostade 51:- på apoteket. Min sömn är numer förpackad i ett aluminiumhölje tillsammans med en FASS där man kan läsa alla biverkningar. Biverkningarna det kostar av att få en natt med sömn.
Jag kände lättnad av att känna en naturlig trötthet i bilen på väg hem, jag kände mig så nöjd efter en fin dag. Jag var stolt över att stå där på bergstoppen.
Sen kommer jag hem och kan inte för allt i världen komma på vad våran katt heter? Hon som jag levt tillsammans med i över sex år och som även är en stor del i mitt liv. Men vad är namnet? Grace står det i stamtavlan, men vi kallar ju henne inte så?
Det slår mig också att jag för tredje dagen i rad glömt köpa mjölk till frukost, får lite panik när jag inte förstår hur jag ska lyckas svälja mina tabletter imorgonbitti när vi inte har mjölk? Hjärtat dunkar, en våg av svett sköljer över mig och allt jag kan tänka på är att jag inte kommer kunna ta mina tabletter imorgonbitti. Sen kommer jag på att vi faktiskt har en vattenkran och faktiskt kommer kunna ta mina tabletter imorgon.
Sen kommer det - insikten - jag kommer aldrig klara det här!
Alla känslor kommer över mig, ungefär i samma mängd och hastighet som när man spiller ut en burk med tusentals småpärlor på golvet. Jag kan se pärlorna studsa runt på golvet, alla färger, röran, intrycken, kaoset. Bara ljudet! Ni vet känslan när man känner att det var klantigt att tappa pärlburken och ser det enorma jobb man har framför sig, ståendes på knäna och plocka upp pärla efter pärla på golvet.
Mina pärlor är tankarna om ovissheten på jobbet, en ny förskola och en känsla av att jag inte kommer klara av det. Paniken. Känslan av ännu en förlust, mina kollegor och "mina" barn. Mina pärlor är också alla bemötanden från vården här i Sandviken. En läkare som kränkte mig totalt och fick mig att känna mig så dum, dålig, värdelös för att jag "fortfarande" sörjer. En läkare som indirekt berättade att jag var onormal, att jag befann mig utanför läkarnas syn på normen. Många utav pärlorna är tankarna på framtiden. Jag kommer aldrig våga utsätta mig för att kanske förlora ännu ett till barn. Om livets mening enligt mig tidigare har vart att bilda familj, vad händer då när jag kommer till insikt att det inte känns som ett alternativ längre. När jag måste greppa i något annat för att se livets mening, något som inte kan dö ifrån mig?
Pärlorna handlar också om döden och förluster. Vem dör härnäst? Och om hur länge? Kommer Micke snart också känna som läkaren, att jag borde ha kommit över det här, tröttna och lämna mig? Blir jag varslad från jobbet kanske?
Jag tänker att jag måste stålsätta mig. Visa mig stark så han inte tröttnar. Sätta upp en lapp på dörren om att jag har två katter jag vill att brandmännen ska rädda om det börjar brinna här när jag är på jobbet. Men hur kan jag mer skydda mig mot framtida förluster?
....pärlorna har slutat studsa på golvet nu. Dom ligger bara där i en salig röra när jag av ren och skär frustration, ilska och hopplöshet tar sats med min högra fot och sparkar till den förbannade högen med plastpärlor så dom hamnar såväl i vartenda rum, under mattor, mellan trösklar och i skrymslen. Plötsligt känns det som att det är ännu lite svårare att plocka upp dom. Låter dom ligga och jag skyndar mig att ta en sömntablett och hoppas på att somna snabbt.
Det var två timmar sedan. Och jag är fortfarande vaken. Ligger i sängen med vetskapen om att jag har pärlor utspridda överallt och inte kan låta bli att gå igenom dom - pärla för pärla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar