Den där förändringen man jobbar på.

När jag var i början av tonåren var min favoritsysselsättning att mublera om i mitt rum. Jag hade flera ritningar på olika mubleringsförslag, så när lusten slog till var det bara att välja och vraka bland mängder av uppritade förslag. 

Den inlagda plastmattan på golvet hade pappa lärt mig att skydda genom att lägga en handduk under de tyngsta möblerna när jag släpade dom kors och tvärs genom rummet. Det var inte lätt, min tunna kropp var inte stark - men jag ville göra det ensam. Det var som terapi att se hur rummet tog olika former genom att flytta fram och tillbaka, när jag sedan ställde mig i dörröppningen, kisade lite med ögonen och begrundade resultatet. 

Det jag minns väldigt starkt är besvikelsen när resultatet inte blev lika storartat som det från början var i mina tankar när jag hade förslaget på mitt papper. Besvikelsen över de timmar jag lagt ner, på förberedelser, förväntningar, den fysiska kraft jag lagt ner, burit, flyttat, kisat med ögonen i dörröppningen, flyttat igen. Det blir inte bra. 

Jag minns hur jag tappade lusten över att finna en ny lösning, och istället lade ner minst lika mycket kraft på att ställa tillbaks alla möbler där dom tidigare stog innan jag började dagens mublering. 

Där stog jag i dörröppningen till mitt rum, allt såg precis ut som vanligt men bakom mig hade jag ändå timmar av ansträningning och förväntningar. Fast utan resultat. 

Ni förstår vart jag vill komma? 

Idag står jag och kisar igen. 

Inte i dörröppningen till mitt rum, utan i dörröppningen till hela mitt liv. Inte med timmar bakom mig av ansträngning och förväntningar utan resultat, utan ungefär 15 månader av försiktighet, en gravid-livsstil och framför allt förväntan. 15 månader där jag dagligen kräkts, dagligen känt en oro över att något ska gå fel. Då känns 15 månader som en väldigt lång tid.

Utan ett synligt resultat. 

För omgivningen ser mitt liv ut precis som innan vår första graviditet, men bara för dom som inte står i dörröppningen till mitt liv och kisar med ögonen. Dom som istället gör det ser ett liv som känns så tomt, ett liv fyllt av sorg och saknad. Ett liv som aldrig någonsin kommer levas utan denna sorg. 

Jag själv när jag står där i dörröppningen till livet och kisar känner sån besvikelse. Hur kunde det bli såhär? DET KÄNNS BARA TOMT. Jag söker efter något nytt att fylla tomrummet våra barn lämnade efter sig i mitt hjärta, en förändring. Ingen förändring kommer någonsin kunna mäta sig med våra barn, men någon måste väl kunna göra livet liiiiiite enklare att leva åtminstone? Men hur ska jag orka samla kraft till att hitta den där förändringen? 

En flytt till hus - när jag inte ens orkar gå in på hemnet, sätta mig in i hur topplån, bottenlån och hejsan svejsan fungerar. 

En hund - när jag inte ens kan ta hand om mig själv längre. 

En resa - när jag betvivlar att jag kan njuta glädjefyllt av den. 

Här står jag och kisar i dörröppningen till mitt liv. Ser en lägenhet där vi två gånger förberett för vår nya familjemedlem, bäddat spjälsäng, anpassat och längtat.

Jag är så förbannat trött på att stå här och kisa med ögonen.