Se världen med nya ögon.

"When the heart is broken,

the world sounds different".

Vi prickade in rätt tillfälle att storhandla. Klockan 16.00 dagen före nyårsafton. Tror nog hela Sandvikens befolkning prickade in just samma tillfälle som oss. Överallt var det kundvagnar fyllda på höjden med nyårsmat, människor som flackade stressat med blicken mellan alla hyllor fyllda av livsmedel samtidigt som dom banade en väg genom folkmassan med kundvagnen målmedvetet styrd mot kassan. Längst fram i kassakön stog två väldigt gamla människor, en gubbe och en tant om jag får använda det ordvalet. 

Kassören matade rutinartat ner deras matvaror längs rullbandet varpå dom samlades i en hög som bara växte och växte. Bekymrat stog dom båda två böjda över kortautomaten med såväl bonuskort som betalkort. Osäkert försökte dom förstå sig på teknikens värld medan kassören stressat pratade om både chip och magnetremsa; "Nej inte det kortet, det ska du dra. Nej, dra på sidan. Det har inget chip. Koden? Slå in koden!" 

Gubben såg bekymrad ut, drog kortet både fram och baklänges. Säkert också även upp och ner. Ut och in. Bytte kort. 

Allt det gjorde han med sin högra hand, medans hans vänstra arm formades i 90graders vinkel med tantens försiktiga och åldersbitna hand kring den. 

Kvinnan framför mig tittade på det gamla paret, skruvade på sig lite. Tog en titt på klockan, tänkte förmodligen på att hon måste hem och hinna stryka sin skjorta inför nyårskvällen. Och köttet som skulle marineras. Jag hörde en ljudlig suck. 

Kassören pratade på nytt om magnetremsa och chip. Om och om igen försökte gubben med kortet och fick lika många gånger höra att det var fel. "Chip ska sättas i, så drar du magnetremsan sen. Nej, det andra först. Inte det". 

Tillsist vänder sig gubben bedjande till kassören: "Chip? Kan du snälla säga hur jag ska göra.."

Kvinnan framför mig som funderade över sin skjorta som skulle strykas skruvar på sig igen. Suckar. Vänder sig stressat om och söker ögonkontakt med mig  "Vi valde nog visst helt fel kassa" sa hon medan hon lade munnen på sned och förväntade sig medhåll. Kanske förväntade hon sig att jag skulle dra en suck jag med, och att jag skulle sträcka på halsen för att få överblick över alla kassor och föreslå en annan kassa. 

"Du blir nog gammal en dag du med" svarar jag och ser att gubben har lyckats genomföra sin betalning och får kvittot. 

Med ett brustet hjärta - ser man världen annorlunda än förut.

Hoppas kvinnan hann stryka sin skjorta och inte fick några traumatiska men av att hon blev några minuter senare hem. 

Hoppas gubben och tanten vågar lita på sin förmåga att handla med sitt betalkort igen. 

Peace.