Den hånande familjehögtiden är över. Barnens högtid. Glädjens högtid. Högtiden där man tänker lite extra på allt fint man har....och inte har. Alla som saknas en.
Högtiden som jag drömde att få fira med mina barn i famnen istället för i hjärtat.
Jag valde att ligga ensam hemma större delen av dagen. Gick på lugnande men det smärtade ändå. Det var så skönt att få ligga och gråta okontrollerat, få skrika ut min smärta utan att någon såg. Sparka med mina klena ben i luften.
När de flesta familjer ätit julmiddagen och sett Kalle Anka var jag redo. Redo att kliva upp ur sängen i det mörka sovrummet, sätta mig i bilen och åka till mina föräldrar och sedan Mickes föräldrar. Slog bort alla tankar att jag skulle dit för att "fira" jul, tänkte istället att jag åkte dit för att umgås med den del av min familj som lever. Den del av min familj som jag fortfarande har möjlighet att visa kärlek och uppskattning till.
Folk talar om överlevare. Överlevare av Estonia, överlevare av den tragiska händelsen i Utöja. Överlevare av olika tragiska händelser som drabbar människor runt om i världen.
- I'm an angelmom survivor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar