Låt mig få gråta.

Klockan är strax efter 5 på morgonen/natten, och jag kan inte sova. Jag har så ont i mitt hjärta. Ont i min själ. Jag känner så mycket hat, ilska och sorg. Vet inte vart jag ska ta vägen. Ångesten griper ett stadigt tag runt min hals och hjärtats kraftiga slag får täcket att hoppa ljudligt och synbart i vårt annars så tysta och mörka sovrum. Allt är förstört - jag kommer bära det här med mig varje dag i resten av mitt liv. Varje morgon jag vaknar kommer jag få stiga upp till en ny dag utan henne. 

Fråga mig inte om jag kommit över det ännu, för det kommer jag aldrig göra. 

Säg inte att hon är på en bättre plats, hon är ju inte här med mig.

Säg inte åt mig att vara stark, så vida du själv inte gått i mina skor.

Säg inte att hon har det bra och inte lider, jag förstår inte varför hon skulle behöva lida en enda sekund.

Säg inte att vi en dag kommer få ett levande barn, Saga-Li kommer ändå alltid saknas oss. 

Snälla, säg inte att livet måste gå vidare. 

Säg bara att du är ledsen.

Snälla nämn hennes namn.

Låt mig prata om henne. 

Snälla, låt mig bara få gråta. Hur länge jag än vill och behöver.