Familjen

"Tiden läker inte alla sår, den lär oss bara att leva med såret". 

Min familj. Min fina familj där hälften lever på jorden och hälften i himlen. Halva min familj är död. Borta och kommer aldrig tillbaks. Likväl som att dom alltid kommer saknas oss oavsett om vår familj i framtiden växer och blir större. 

Jag har fått höra av andra som drabbats av samma förlust "att det går aldrig över".  Aldrig. 

Jag förstår, eftersom jag går i samma skor jag med. På något vis har jag nu kommit till den punkt att jag kommit till insikt med att så här kommer det vara i resten av mitt liv. Jag kommer alltid ha två barn i himlen, oavsett hur många jag har på jorden. Den insikten har tagit mig ett steg längre i min bearbetningsprocess, men den här fasen av förståelse gör även ondare än någonsin. För jag vet nu - så här kommer resten av mitt liv se ut, minst två barn i himlen. 

Jag tänker på det varje vaken minut, och varje gång jag tänker på den sekunden läkarna sa att hon var död så känns det som att jag upplever den stunden igen. Om och om och om igen.