Med livet som insats

I min ålder är det inget ovanligt att ha upplevt att mor eller far-föräldrar dött. Av ålder, eller av sjukdom. 

Hur som helst så hoppas vi att de har levt ett långt liv där de både fått uppleva såväl första skoldagen som första kärleken. Tagit studenten, fått första anställningen, bildat familj, kommit i 30-års kris, 40-års kris, fått barnbarn och blivit pensionär. 

Det är så vi ser på ett liv. Det är så vi tar för givet att våra liv kommer se ut.

Ibland får vi höra om de som får gå på sitt barns begravning innan de ens fått chansen att börja skolan, de som ser sin sambo bli allvarligt sjuk och förgäves kämpa för sitt liv innan en ålder av 30, eller de som åker till den lokala mataffären för att köpa den liter mjölk som fattades men kör av vägen och aldrig mer kommer hem, och därmed lämnar en hel familj efter sig i djup sorg - barn utan sin mamma, en man utan sin fru. 

Ibland får vi höra om just dem. Eller åtminstone få läsa om de i tidningen. 

Men ändå går vi omkring med illusionen om att "det händer inte mig". Vår strategi vi lägger upp för att inte behöva gå runt livrädda och paranoida varenda vaken sekund. Vår strategi vi lägger upp för att värja oss från vår största rädsla, det som inte får hända. Det händer aldrig oss.

Men sen när det som inte får hända verkligen händer iallafall - så rasar det vi spenderat större delen av våra liv att bygga upp: vår blåögda lilla strategi, vår fruktansvärt naiva tro om att det aldrig händer oss. Allt det vi nånsin trott på, och allt det vi hela tiden levt efter har från en sekund till en annan bara försvunnit. 

Plötsligt finns ingen som helst trygghet längre. 

Plötsligt lär vi börja leva med insikten om att det faktiskt händer oss, att det faktiskt är vår son som dör några dagar innan sin 3-års dag, vår fru som krockar med en älg när hon ska köpa mjölk, vår pappa som på kvällen är fullt frisk och snickrar altan - men nästa dag inte längre finns och vi inte ens hann säga hejdå.

Plötsligt är vi inte skyddade av en falsk trygghet längre. 

Vi är blottande nakna i den brutala sanningen. Vi lever numer efter vetskapen "att det händer faktiskt mig".

På något vis börjar man kanske efter ett tag vaggas in i den falska tryggheten igen. "Det händer faktiskt mig, men oddsen är små att det händer mer än en gång". Man tar inget för givet, värdesätter allt man har mera, och blir en mer medveten medmänniska. 

Ibland hör vi om de som drabbas av den där förbannat envisa slumpen på nytt, TROTS att vi tror oddsen är små. Eller åtminstone läser om dem i tidningen. 

Ibland hör vi om de som innan en ålder av 30 hållt två av sina barn kalla och döda i famnen, de som inom loppet av ett år förlorar både sitt barn och sin unga friska pappa samtidigt som de kämpar för att få en större levande familj. Ibland hör vi om de som mitt under sin cancer-behandling får tragiska besked om en familjemedlem, och plötsligt inte bara har sin egna överlevnad att oroa sig för, utan även sitt barns. 

Ibland hör vi om de som drabbas otroligt hårt av livets förbannade såkallade slump. Om och om igen. 

Ibland är vi en av dom som de andra läser om i tidningen. 

Ibland blir vi utbrända på kuppen. På grund av den anledningen att vi flera gånger fått bevisat för oss att "det händer aldrig mig" faktiskt är ren och skär bullshit. Plötsligt står vi där, så jävla medvetna om att det händer. Om och om igen. Folk dör som flugor alldeles för tidigt, och vi kan inte göra någonting åt det annat än känna hur allt vårt hopp trasas sönder inom oss. 

Tillslut, existerar bara "det händer mig hela tiden" och så fort vi börjar känna oss någorlunda på benen igen väntar vi oss nästa smäll. Det är inte fråga om OM det händer igen utan NÄR och VEM ska jag förlora? 

Det är inte konstigt att hjärnan blir utbränd när den hela tiden är inställd på att bli jagad, att kämpa för att överleva. Det är inte konstigt att man blir bränd när vår överlevnadsstrategi sopas under mattan. 

Det är inte konstigt att vi känner oss totalt mentalt överkörda när vi hela tiden måste gå och vänta på att nästa människa ska gå och dö och vi ska kastas in i nästa bottenlösa fruktansvärda sorg. 

Vi är alla här på jorden med vårt liv som insats. Vi kan välja mellan att förgöras av tanken och låta den begränsa vår livskvalité, eller att leva vårt liv fullt ut och satsa på 100%ig lycka medan vi fortfarande har livet I behåll. Med den höga insatsen som vårt liv, måste det vara värt det. Annars kan vi lägga oss platt fall här och nu. 

Jag vet vad jag har valt, min insats ska för varje sekund jag andas vara värt det. Men jag jobbar fortfarande med att acceptera det faktum att vi är alla här på jorden med livet som insats....