Inte en självklarhet.

Arbetsförmågan.

Jag har alltid sett det som en självklarhet.

Att jag ska vara fullt arbetsför, att jag aldrig ska ha några problem att gå till jobbet och göra mina åtta timmar. 

Jag har alltid tagit min arbetsförmåga för givet. Tills Saga-Li gav mig gåvan och förståelsen att vi aldrig någonsin kan ta någonting för givet. Inte ens förmågan att jobba.

Tänk att man kan älska en människa man aldrig sett andas. Aldrig sett le.

Aldrig sett i livet. Tänk att man kan vara så tacksam för allt man fått med sig av just den människan.

Jag älskar henne inte bara för att hon är min dotter, utan för att hon har lärt mig att se på livet på ett helt nytt sätt. För att hon har lärt mig att jag ska vara tacksam för att jag ens ligger här i soffan, sista dagen på semestern och är pirrig i magen inför första heltidsarbetsdagen. 

Pirrig av just den anledningen att jag inte tar min arbetsförmåga för givet längre. 

Pirrig av den anledningen att jag ens trotsar läkarnas rekommendationer och tänker försöka prova jobba heltid iallafall. 

Pirrig av den anledningen att jag är rädd för att det ska kännas fel. 

Pirrig av den anledningen att jag inte jobbat heltid på 14 månader. 

Det är inte en självklarhet.

Men.

Lika viktigt som det är att sörja, precis lika viktigt är det att älska den människan som sorgen gjort en till.

Jag älskar mig. Jag älskar att jag inte längre tar min eller någon annans arbetsförmåga för givet.