Balalqnqpqpqqbqjqoqnbq kan man säga.

Det är märkligt hur adrenalinet kan flöda i flera veckor. Hur ett lyckorus och känsla av självständighet kan infinna sig så starkt och konstant.

Hur jag kan njuta av att lära känna mig själv mer och mer för varje dag. Njuta av hur fint och underbart jag väljer att förvalta min tid med fina människor som

betyder så otroligt mycket för mig. Styrka. Pirr i magen av nyfikenhet på livet som väntar mig. 

Jag har haft en sån underbar dag, kaffe i solen med fina människor, promenad i värmen som avslutats med kvalitetstid för mig själv i mitt hem. Målat, gjort fint, inrett - allt till tonerna av musik som får blodet att bokstavligt talat rusa. Mina steg genom lägenheten var inte steg, de var små skutt och hopp. 

Det är märkligt hur snabbt det kan vända. På en femöring. 

Med ens ligger jag i sängen och dregglar lite graciöst ur ena mungipan till en skitdålig film och har väl aldrig känt mig så osäker på om jag duger som jag är. Det har väl jag aldrig någonsin brytt mig om. Aldrig. Någonsin. 

Kontrast. 

På en minut. 

Hur gick det till? Varför?