Jag har trampat vatten - men just idag simmar jag framåt.
Jag har beskådat vägen - men just idag vandrar jag på den.
Jag har överlevt - men just idag...känner jag livet.
Jag har sett mina svagheter - men just idag känner jag min styrka.
Skillnaden nu mot förut...är att jag vet att det när som helst kan raseras. När som helst kan marken försvinna under mig igen.
Jag kan välja att antingen vara rädd för raset eller ta tillvara på det fina jag känner just idag.
Jag är rädd för raset. Men för varje dag som går, tar jag mer och mer tillvara på känslan "just nu". Tänker att jag tar raset när det kommer. För inget ras kan ändå jämföras med att hålla sin döda dotter och son.
Om två ynka veckor flyttar jag till en ny lägenhet. Inte den största, men jag ska fylla varje kvadratmeter med kärlek. Kärlek till mig själv. För det är jag värd, tusen gånger om.
Det pirrar i kroppen, det känns som jag kör en "stagedive" rätt in i framtiden och jag gillar det. Jag menar, vem har inte drömt om att en gång få köra en stagedive?
Vet ni? Lika viktigt som det är att få sörja...precis lika viktigt är det att få älska den människa som sorgen gjort en till.
För man blir en ny människa, man kommer aldrig någonsin bli som förut igen. Men jag blundar, hör publikens rop, tar sats...och stagedivar rätt ut i det okända.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar