Jag vill ha hoppet. Men inte fallet.

För att ta vid där mitt senaste inlägg slutade, mitt i stagediving'en, så måste jag säga att ibland är det så enkelt att visualisera det där beslutsamma hoppet mitt ut i det okända. Men ibland liksom fastnar jag på scenkanten och dröjer mig kvar en liten stund innan jag hoppar. Av rädsla.

Det är en naturlig reaktion. Jag vet det. Men inte ett dugg mindre skrämmande för det.

Att våga satsa för att vinna, som det så fint heter. Jag satsar hela mitt trygga fotfäste, men vad händer om jag förlorar allt? Om människorna skingrar sig och jag landar platt fall? Reser jag mig upp, borstar av knäna och formar lång och pekfingret till ett victory-tecken och försöker igen? Eller ligger jag kvar och låter folkmassan obekymrat trampa runt?

Har jag ens råd att landa platt fall just nu? 

Jag vet ju, att hur mycket jag än analyserar, så kommer jag ändå alltid hoppa. För det är sån jag är, tack och lov. Men rädslan finns ju. Kommer alltid finnas. Rädslan för att falla.

Jag vill ha hoppet. Men inte fallet.

Jag vill att människor är rak och ärlig, för jag går fortfarande omkring med ett öppet sår. Hur hård och brutal sanningen än är, så kommer den aldrig kunna riva upp mina sår. Det är den människa jag blivit efter allt jag vart med om. En människa som klarar alla sanningar, men däremot inte skulle kunna klara en endaste lögn. 

Jag är bara en människa. Med ett sår. Och en rädsla. 

..och en längtan, efter att få fortsätta ett lyckligt liv.