Vi måste tala om Birro.

Vi måste tala om Markus Birro. Mannen som gör det igen, igen och åter...igen. 

Jag har alltid förundrats över möjligheten att forma bokstäver till ord. Ord till meningar. Meningar till känslor. Skrivandet är en konst, och vissa gör det bättre än andra. Birro gör det bäst. 

När Saga-Li dog fick jag en bok på posten av en barndomsgranne. Markus Birro - svarta vykort. Och jag blev fast. 

Hans sätt att forma meningar och förmedla känslor på ett sånt originellt och viktigt sätt är beundransvärt. Skrev jag hälften så bra som honom så vore jag lycklig. 

Svarta vykort handlar om förlusten av deras två barn och inleds något i stil med att "Ingen sorg får bli så allmängiltig så den äter upp oss inifrån. Det är därför jag envisas om att skriva om min". Han bekräftar sorgen, gör den verklig, synlig och viktig. Att han är en MAN som sörjer gör knappast saken sämre. 

Hans ord etsar sig fast i min hjärna, och sättet han sammanlänkar styrkan och sorgen ger mig så mycket kämparvilja och stor insikt i såväl samhällets som min syn på sorgen.

Jag bestämde mig ganska fort att jag ville bli som honom. Att inte skämmas för min sorg. Att sprida ett budskap till andra att inte heller skämmas för sin sorg. Jag vill inspirera andra så som han inspirerade mig. Jag vill förändra - bryta tystnaden. 

Nånstans vill jag även ge andra styrka, på det sättet som han gav mig styrka. Visa att sorg kan göra så förbannat jävla ont men att kärleken är starkare än döden. Oftast. 

Jag vägrar låta Kiwi och Saga-Li's död vara "förgäves". Jag vägrar låta dessa traumatiska och sorgliga erfarenheter följa mig för resten av mitt liv utan att göra något utav det. Jag är liksom skyldig mina barn det på något vis. 

Ibland mår jag alldeles för dåligt för att skriva, ibland blir min sorg alldeles för privat. Då låter jag bli. Men allt annat, som känns okej låter jag börja som en känsla i min kropp, passera genom mina fingrar på tangentbordet och slutligen ha en text framför mig. Min text. Min konst. Mina känslor. På mitt sätt. Inte på rätt sätt, men inte heller på fel. 

Ikväll läste jag en av hans krönikor, där han skriver om sorg i allmänhet och att vår tid föraktar svaghet. Men att hans svaghet faktiskt även är hans största och vackraste styrka.

Han gjorde det igen tänkte jag. Ännu en gång. 

Jag kan inte ge hans underbara texter rättvisa, men jag kände bara att....

....vi måste tala om Markus Birro.