För två år sedan vid den här tiden på året gick jag regelbundet hos en psykoterapeut pga mina dåvarande kontrollbehov. Jag var ett freak som sökte orealistisk struktur och rutiner i livet så när som på när blommorna skulle vattnas och inte. Jag var så upptagen med att göra det så jag glömde bort att LEVA. Livet kom i andrahand, och viktigaste var mina jädrans listor jag skulle skriva varje kväll. Vilken ordning jag skulle diska, när jag skulle tvätta, duscha.
Det började nog när jag tog på mig alldeles för mycket. Tre riktigt krävande jobb samtidigt sög musten ur mig och jag orkade inte med något annat om det inte stog på mina listor som jag följde slaviskt. Jag försökte vara perfekt, men glömde bort att leva.
Morgonen 13 februari 2012 fick jag för första gången (men absolut inte sista) erfara den hårda vägen att jag kan faktiskt inte ha kontroll över vad som sker i livet. Mormor dog.
Ibland, (ganska ofta på senare tid) händer saker som vi egentligen bara inte vill tillåta..men det händer ändå. Vi kan bara se på och försöka anpassa våra liv efter vad som nyss har hänt.
Jag slutade där och då med att gå till min psykoterapeut.
Tänk att någon skulle behöva dö för att jag skulle förstå att livet är för kort för att slösas bort på att försöka uppnå perfektionism.
Nu sitter jag här, två år senare, med vad jag tror är facit i hand. Dödsfall, sjukdomar, svek, längtan, krossade drömmar...insikter om livet. Nya värderingar. Den HÅRDA vägen.
Vad tror ni att jag sitter i detta nu och tänker? Sitter jag i detta nu sömnlös för att jag känner en tillfredsställelse över att jag för två år sedan tvättade just den dagen det stod på min lista? Eller för att jag jobbade så hårt att jag förlorade dyrbar tid med nära och kära som jag älskade?
Jag trodde jag lärde mig vad livet handlade om. Jag trodde att jag aldrig mera skulle ta något för givet. Men jag trodde fel. Om och om igen.
Jag måste välja livet, och om jag sitter här om två år och postar ett inlägg liknande detta på bloggen, så har jag misslyckats. Då har jag inte valt livet.
Tänk om vi alla skulle, bara för en liten stund, pausa våra liv, strunta i alla normer och istället måna över det är vi egentligen har som är värdefullt.
Skratta med våra barn. Krama om vår partner. Förklara vår kärlek. Smeka kärleksfullt på gravidmagen. Uppskatta våra nära. Vara glad för våra jobb.
Varför tror vi att vi lever när vi egentligen inte gör det?
En dag kan man sitta där, sömnlös och ha förlorat allt. Då betyder alla äckligt ytliga saker plötsligt ingenting. INGENTING.
Varför tror vi att vi lever när vi egentligen inte gör det?
En dag kan vi förlora allt.
Tänkvärda ord! Jag är oxå dålig på att leva. Alltid finns det nåt som måste göras och om jag har tid att sätta mej ner och göra " inget av värde " tänker jag bara på vad jag borde göra.. Jag lever mycket i det förflutna och även i framtiden och hur jag önskar det skulle vara då. Men nuet fattar jag inte att ta vara på :(
SvaraRadera