Jag trodde att jag visste allt om sörjande människor. Jag trodde jag var expert på sorg. Även om jag ofta påtalar att sorg ter sig olika för alla, så var det först när jag läste din kommentar som jag fattade att det verkligen ÄR olika.
Du skriver att du inte ville prata om sorgen, att du inte ville få de jobbiga frågorna. Det fick mig att fundera. Vi är faktiskt olika, alla fungerar olika och ingen annan kan förstå hur just den individen som befinner sig i sorg vill ha det. Sorg är svårt. Sorg är nog även lite skambelagt. Det går inte att ta på, inte på samma sätt som ett brutet ben.
Min önskvärda effekt av mitt bloggande är och har från början varit bland annat att bryta tystnaden. Tystnaden som så många går och bär på. Ensam och inombords. Det FÅR inte vara skamligt. Ingen sorg får vara sån att den äter upp en inifrån - det är därför jag envisas om att skriva om min.
Om det får mig att gå framåt eller fastna i sorgen, det vet jag inte. Men det är ett behov jag har.
Jag hoppas du kan fortsätta prata om din sorg även fast det är flera år sedan den kom in i ditt liv. Hur det än är så är den en del av dig, kanske är sorgen grunden till dina värderingar du har och den människa du är just idag.
Kanske, öppnar du även någon annans dörr genom att prata om din sorg? Kanske tänker just denne "kan hon så kan jag"? Kanske bryter du tystnaden för någon annan?
Nu har jag ju ,som jag skrev tidigare, precis kommit till insikten att människor faktiskt vill ha det olika när det gäller att prata om det laddade ämnet sorg. Så jag kan faktiskt bara tala för mig själv nu, men varenda minut av min vakna tid är jag medveten om att mina barn är döda och aldrig någonsin kommer tillbaka, så just av den anledningen kan ingen "riva upp något" genom att tala om mina barn eller mina förlossningar. Ingen kan "påminna" mig om att dom är döda för det är jag redan medveten om varenda sekund.
Men jag har förståelse nu över att folk kan vara rädda att prata om det.
Ja, sorg är märkligt och svårt att förstå.
Önskar dig allt gott, och du ska veta att din fina kommentar värmer!
KRAM!
Tack snälla. Du är en sann inspiration för mig och säkert många andra. Det gör ont att tala om den största sorgen i sitt liv. Att behöva göra det. Det tycker i alla fall jag. Även om det visat sig för mig att det för mycket gott med sig, precis som du skriver. Att du gör det tycker jag visar stort mod och en slags styrka som det gläder mig att anta att du besitter. Du sätter så bra ord på det jag själv känner. Och ger mig även bra verktyg till att möta alla er som är mitt inne i livets största sorg. Du finns ofta i mina tankar. Jag besöker din blogg nästan dagligen, och hoppas åter igen att livet snart ger dig andrum och låter dig känna den där sanna lyckan igen. Så småningom.
SvaraRadera