Godnatt mina hjärtan, sov gott och tryggt inatt.
Jag pratar med henne ibland. På kyrkogården, hemma, ute, inne. På dagen, på natten.
Ikväll gav jag henne ett löfte, som jag aldrig skulle förmå mig att svika.
Igår visste jag inte vart jag skulle ta vägen. Jag var så besviken på ett samhälle som inte gör plats för sorgen. Jag var så nervös över dagens läkarbesök. Rädd att bli kränkt igen. Rädd över att behöva förklara och motivera för ännu en ny läkare varför jag ännu inte känner mig redo att jobba mer än 50%. Rädd för att vädja och be en oförstående läkare om fortsatt utskrivning av sömntabletter, en läkare som troligen själv aldrig vart med om att spendera nätterna med ångestanfall. För jag orkade inte mer motgångar. Jag orkade inte mer piskande hagel från en mörk himmel.
Men solen sken på mig idag. Jag fick träffa en läkare som lyssnade på vart enda ord jag sa. En läkare som gjorde en kartläggning och gav mig orden "sånt här tar tid och det är fullt normalt". Jag tror han räddade mig. Med ens kände jag mig inte onormal längre, och diagnosen UTDRAGEN krisreaktion, som min tidigare läkare gav mig, kan härmed strykas från mitt sjukintyg. Jag är normal.
Jag pustade ut. Tack.
Jag kommer hem och läser era underbara kommentarer till mitt tidigare inlägg, det gjorde mig varm och stark. Det ska ni ha all tack i världen för. Ni kan inte förstå hur mycket era fina kommentarer betyder.
Jag kan inte sluta blogga. Jag kan inte visa alla andra änglaföräldrar att man får ge upp och ge efter för samhällets orealistiska förväntningar.
Jag pratar med henne ibland. På kyrkogården. Hemma. På dagen och natten.
Ikväll gav jag henne ett löfte. Ett löfte jag aldrig skulle förmå mig att svika.
Det löfte jag gav är att hon aldrig någonsin ska behöva se sin mamma ge upp hoppet om livet. Aldrig.
Hej,
SvaraRaderaJag gick in här igen för att kommentera ditt förra inlägg, efter lite betänketid. Jag blev så glad och lättad att se ett nytt inlägg med till synes ny kraft. Angående ditt förra inlägg finns det så många som tror sig veta saker som de inte ens har erfarenhet av. Jag fick kommentarer om "hur jag borde se de positiva sakerna i livet och vara tacksam" mitt i min depression och barnlöshet. Jag var sjuk, oförmögen att välja vilket liv jag ville leva, maktlös, sängliggandes och ofrivilligt och förklarligt barnlös och jag borde ha varit tacksam.. Det är en fin teoretisk tanke men i praktiken ser det annorlunda ut!
Jag blev också lättad över att du fått träffa en bättre läkare, det är inte klokt vilka inkompetenta och oempatiska människor som sitter på läkarposter. Jag tampades med flera st innan jag till slut hittade min nuvarande.
Den tidigare var förödande för mig, han ignorerade helt min utmattning och sa att det endast handlade om depression. Han rådde mig att fortsätta trots att jag blev trött och tyckte att jag inom en månad borde vara i arbete, detta var i mars. Det gjorde mig såklart ännu sjukare - att ignorera min kropps signaler var det som hade gjort mig sjuk från första början och nu fick jag rådet att fortsätta. Jag grävde mitt hål djupare och djupare pga läkarens rekommendationer och jag kände mig dålig som inte "lyckades".
Jag blir så ledsen över att du också känt dig onormal i din sorg. Jag kände mig onormal i min sorg om vår barnlöshet, inför samma läkare som ovan. När världen rämnar har man ett behov av att inte vara den enda som gör på ett visst sätt, känner på ett visst sätt eller tänker på ett visst sätt - man har ett behov av att vara normal och få förståelse för det man upplever, för de är tillräckligt fruktansvärt som det är.
Jag kan inte förstå hur man kallat din sorg för utdragen, hur kan man överhuvudtaget sätta en tidsgräns för sorg? Vem bestämmer den?
Jag tycker, av hela mitt hjärta att du är fantastisk som väljer livet varje morgon, om du så gör det enbart för dina barns skull - du gör det och de är det viktigaste! Det kommer ljusare stunder och dagar men ibland måste man få vandra igenom de mörkare i fred. Bara få vara, eller knappt ens vara men finnas och vara ledsen. Samla ihop sig själv och komma åter, i egen takt.
Ditt löfte till din flicka är underbart, det finaste löfte du kunde ge henne!
Jag följer dina steg på vägen, både de som går framåt och de som går bakåt. Man märker senare att alla stegen fyllde någon slags funktion, märkligt nog.
Stor kram
Stor kram Camilla! Vad glad jag blir att du fick träffa en bra läkare! :) Sen tycker jag att alla som tycker att du ska ha "sörjt klart" nu ska gå och dra nåt gammalt över sig. Hur jävla felkopplad får man vara i skallen egentligen...
SvaraRadera