Ett vägskäl.

Det är mycket som hänt och jag sitter nu i en situation där jag funderar över om bloggen gjort sitt. 

När Saga-Li gick bort fick jag höra av andra som vart med om samma sak att första året är värst. Jag fick också höra om den här gränsen vid 3 månader, då många upplever att dom får börja kämpa  för sin rätt att sörja. Att dom första 2-3 månaderna kan kännas enklare i jämförelse med de efterföljande för då är man åtminstone i omgivningens ögon "nydrabbad" och förstådd.

Idag har jag lärt mig att sorg varar längre än empati, och att det är en av dom svåraste sakerna med sorgen.

Jag har fått höra, att mina blogginlägg kan tolkas som att jag söker sympati. Att det  kan upplevas som att jag suktar efter att folk ska tycka synd om mig. Att jag gör mig till ett offer. Tro mig, jag har så underbara människor i min närhet att jag behöver inte leta efter mer sympati.

Jag har fått höra "det var tur att ni inte hann lära känna henne innan hon dog". Som att det skulle vara lättare? Vilket av dina barn skulle du välja att du aldrig fått se le, växa upp och ta sina första steg? Vilket av dina barn skulle du välja att föddes stilla? Jag skulle gjort vad som helst för att få minsta lilla dag med Saga-Li - för jag kommer få fundera hela mitt liv hur hon skulle ha sett ut när hon ler.

Jag har fått höra av människor, som givetvis aldrig själv legat med sitt döda barn på bröstet, att kanske har jag fastnat i sorgen och behöver gå vidare, acceptera det som hänt. Samma människor som väljer att inte se hur jag KÄMPAR, att jag aktivt väljer livet framför att ge upp, VARENDA tunga morgon när jag slår upp mina ögon. Det valet har jag gjort varje dag i fyra månader! 

Det är allt annat än ett lätt val, för visst vore det enklare att bara ge upp - men att välja livet är det ända rätta för mig. 

Jag gör det så fruktansvärt jävla bra - så det känns som att jag blir stampad på fingrarna och kastad tillbaka flera steg varje gång jag får höra att jag måste acceptera vad som hänt och gå vidare. Som att mina framsteg och tuffa anstängningar inte syns. Inte räknas. 

Vi lever i en värld där sörjande får kämpa för sin rätt att sörja - det enda som det gör...är att skapa mer sorg. Tyvärr.

Jag började blogga öppet om mitt liv som mamma med två osynliga barn av flera anledningar - dock är inte sökandet av sympati och viljan att göra mig själv till ett offer någon av anledningarna.

Jag ser skrivandet som ett underbart verktyg, jag älskar att se meningar växa fram. Jag skriver också med en förhoppning om att hjälpa andra i liknande situationer. Ett igenkännande av sina egna tankar i en annans text - är obetalbart. I synnerhet när man är i en situation där det känns som att man är ensam i hela världen med att känna just så som man gör.

Jag orkar inte längre kämpa för min rätt att sörja, för det är så många som aldrig någonsin kommer att förstå ändå. Det är det de handlar om nu, fyra månader efter Saga-Li's död - en kamp för att få ligga i sängen, vila och vara ledsen. Att få hämta energi inför nästa dag. Varför kan jag bara inte få göra det i fred? 

Det betyder inte att jag gett upp, det betyder att jag samlar kraft för att nästkommande dag orka bära den där masken som de flesta människor vill se. 

För att sanningen är för obehaglig. 

Genom bloggen har jag lärt känna så många fina människor, men just nu vet jag inte om jag orkar försvara min sorg längre för människor som själv aldrig ens kan fantisera om hur det känns att ha vänt ryggen till, tagit som tunga stegen och lämnat sitt barn på förlossningen för en sista gång, kanske är det lättare att låtsas som att den inte finns. 

Jag vet faktiskt inte hur jag ska göra, men just nu känns det som att bloggen gjort sitt. Jag står i ett vägskäl där jag väljer mellan mina behov och andras.

Och jag hoppas ni aldrig behöver få veta hur det känns att begrava sina älskade barn. Hoppas också att ni om det någonsin skulle hända - får slippa att kämpa för er rätt att få ligga och gråta.