Väckarklockan är ställd, jag har krupit ner under det rosa täcket och har utan framgång försökt somna i några timmar. Sovrummet är mörklagt precis som resten av lägenheten. Det ända som hörs är ljudet av TV:n bredvid sängen. Annars är det alldeles tyst, till och med katterna ger inte ifrån sig ett ljud så jag antar att dom sover.
På byrån lyser den digitala väckarklockans röda siffror, 01.09, och påminner mig om att jag verkligen borde sova. Bakom väckarklockan ser jag siluetten av klädhögen jag lagt fram tills imorgon. Mina camouflage-leggins och en lång svart tröja, på toppen ligger ett par hoprullade strumpor.
Mina tankar går vidare till hallen, även om det är släckt även där så kan jag se framför mig de rosa arbetstofflorna på den mörkgröna mattan.
Jag provade dem innan jag gick och la mig. Dom passade.
Det gjorde dom knappt den där eftermiddagen i juni, då jag trodde att jag gjorde mitt sista arbetspass för i år, och för en väldigt lång tid framöver.
Mina fötter var så svullna av vätskan så spännet på skorna var inställda på det "sista hålet" för att rymma mina fötter.
Den där eftermiddagen i juni tog jag hem dom, och det kändes mäktigt. Jag trodde ju att jag inte skulle bära dom på ett tag, jag skulle ju vara hemma med vår lilla tjej. Jag skulle hälsa på jobbet ibland, men då skulle det fungera utmärkt att tassa omkring där i bara strumporna. Den lilla stund jag var där. Den lilla stund jag skulle få komma och krama om mina kollegor och alla barnen, jag skulle sakna dom men stolt visa upp min egen dotter.
Men så blev det inte. Inte den här gången heller.
Istället för att stå ingömda (och förmodligen även bortglömda) i en gaderob står dom nu där på mattan i hallen tills jag ska ta med dom till jobbet imorgon.
Istället för ett dop fick jag en begravning, istället för en lång och härlig föräldraledighet fick jag en åtta veckors sjukskrivning och ska nu i morgon infinna mig på jobbet.
Det blev inget "så levde dom lyckliga i alla sina dagar". Inte den här gången heller.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar