När är det dags att gå vidare?

Ligger i soffan och funderar över morgondagens läkarbesök. Vi ska diskutera min sjukskrivning som nu är slut. 

Är jag eller är jag inte?

Redo alltså.

Jag har kämpat från dag ett. Så envis, förnuftig och målmedveten. Jag har åkt till affären fast jag är rädd att möta folk. Jag har besökt stammis-fiket där personalen följt min graviditet med spänning, bara för att bryta isen - visa att magen är borta men jag har ändå inget barn på jorden. Hållt reda på alla datum och papper fast jag helst hade velat bara lagt dem på hög och låtit högen växa utan större uppmärksamhet.

Jag har suttit i bilen utanför förskolan flera gånger och känt hjärtat dunka hårt, vilja vända hem till min trygga frihets-zon men gått in ändå. Gått in för att hälsa på barnen, på kollegorna. Kännt doften av målarfärg, pusselbitar på golvet. Spår av liv, rörelse och lekar i en fantastisk verksamhet. Saknat och kramats. 

Vart där med en slags distans där ingen förväntar sig något av mig utan bara är glad att jag är där. Berömmer mig för att jag tagit mig dit och visar att jag är saknad. Omtyckt. 

Det är kravlöst, helt på mitt initiativ. Det får mig att längta tills jag känner mig redo att befinna mig där i målarrummet i det blå förklädet i vaxtextil och röda kantband av bomull. En disktrasa i min hand som gnussar bort målarfärgsfläckarna på bordet, fläckarna som vittnar om en härlig och lekfull stund. Precis som förr. Precis som den gamla Camilla. 

Vid sidan av längtan finns en ren och skär rädsla inför att börja jobba. Rädsla att infinna mig i en stor barngrupp med småbarn i en situation som är långt ifrån kravlös. I en situation där jag avlönas för att göra mitt jobb som innebär förutom ansvaret, även vägleda barnen pedagogiskt i det sociala samspelet med varandra. Att ständigt utmana och uppmuntra barnen. Ta tillvara på varenda nyfiken tanke som befinner sig i de små barnens huvud och utveckla till ett lärande. Att utforska världen från deras perspektiv.

Jag klarar knappt av mitt egna sociala samspel, jag har fullt upp med att utmana mig själv och jag kämpar varje dag med att utforska min egen värld utanför vår lägenhets fyra dörrar. 

Är jag eller är jag inte?

Redo alltså.