Att använda mina erfarenheter till att en dag se någon slags mening .

Finns det någon mening i det som sker?

Jag tror många sörjande frågar sig själv "varför?" och försöker finna en mening i det tragiska som hänt. Det gör iallafall jag.
Ständigt. Varenda jävla dag jag är tvungen att vakna upp.
Kan det verkligen finnas en mening i att ha förlorat två barn?

När vi började vår resa mot att bilda en familj var jag så fruktansvärt rädd för sjukhus, smärta och sprutor. Under denna resas gång har jag tagit mängder av blodprov, förlöst två barn, opererats två gånger - varav en gång jag förlorade så pass mycket blod att jag var tvungen att få en blodtranfusion för att överleva. Jag har spenderat flera nätter på sjukhus fast jag var rädd. Legat med slangar i både näsa och hals, tittat upp på droppåsar som injicerat både smärtstillande, blod och näring in i min kropp genom infarter. Haft så många olika droppåsar anslutna samtidigt till såväl ovansidan av mina händer samtidigt som i armvecken, så slangarna nästintill trasslar ihop sig. Jag har blivit sydd pga bristningar efter förlossning, tagit fruktansvärt smärtsamma fostervattensprover...

Fysisk smärta och sjukhus skrämmer mig inte längre. Inte överhuvudtaget.

Denna resa har även lärt mig hur det känns att längta så innerligt efter ett barn. Jag vet så innerligt hur det känns att måla upp bilder i fantasin där man håller sitt barn, får dra det i en barnvagn, se barnet ta sina första steg, få sina första tänder och....drömmen om att få höra sitt barn säga "jag älskar er" för första gången.

Smärtan av att längta efter ett barn men tappa hoppet gång på gång, DEN smärtan skrämmer mig däremot. Nåt så fruktansvärt.

Jag är frisk. Har ägg som kan bli befruktade. Har fått två kromosom-felfria barn som det inte var något fel på genetiskt överhuvudtaget, utan det var bara den förbaskade jävla slumpen som tog dom ifrån oss. Dessa erfarenheter har gjort att jag inte längre är rädd för fysisk smärta men även att jag inte önskar någon att de ska behöva gå och längta efter barn men inte känna något hopp. Vad kan jag göra utav dessa erfarenheter?

Jag vet. Och jag ska.

När vi har uppnått våran dröm och fått ett levande barn, ett lillesyskon till Saga-Li och Kiwi, ska jag direkt anmäla mig som villig äggdonator. Jag ska hoppas att jag då uppfyller alla kriterier som krävs för att donera, och gör jag det kommer jag gå igenom vilken fysisk smärta som helst för att plocka ut ägg och befria någon annan från den smärtan det innebär att längta så efter ett barn. Även om jag alltid kommer sörja och sakna våra barn i himlen och önska att dom var här hos oss, så kommer jag efter den dagen jag får ge någon annan den lyckan det innebär att ha ett barn - se någon slags mening i allt som drabbat oss.