Helgen avslutas med söndagsångest.
Jag vet ju att jag älskar mitt jobb. Jag vet också att jag vill känna mig behövd och att jag gör något viktigare än att ligga hemma i soffan och samla navelludd hela dagarna. Men kan inte låta bli att ligga här i sängen och inte känna igen mig själv och mina tankar. Söndagsångesten.
Det gick bra förra veckan, och det är inte mitt arbete det är fel på. Det är mig.
Det är jag som gått hela helgen och försökt plocka fram mina täckbyxor, mössa, vantar..mina arbetskläder. Inför morgondagen.
Jag har fortfarande inte plockat fram dom.
Det är inte likt mig. Det är inte likt mig att känna att vardagliga saker som att äta frukost, fixa vinterdäck och plocka fram arbetskläder numera känns som att bestiga ett berg.
Det är inte likt mig att inte komma mig för att göra viktiga saker och sedan ändå ligga på kvällen och känna en sån enorm känsla av misslyckande och stress över att arbetskläderna ligger fortfarande i någon gaderob, att en räkning inte är betald, att hyrfilmerna inte är inlämnade, att jag har fortfarande inte ansträngt mig att fixa vinterdäck eller köpt frukost.
Det är inte likt mig att tänka "jag gör det imorgon" men inse att det kommer ändå inte bli gjort och jag kommer ligga även nästkommande kväll och känna mig värdelös att jag inte gjort allt jag skulle.
Det är inte likt mig alls.
Jag är rädd att den gamla Camilla inte längre existerar.. Jag vet inte om hon kommer att komma tillbaka? Kommer jag att behöva bestiga berg i blåsigt snöoväder varje dag?
Det är inte likt mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar