Minns ni att jag berättade om en läkare som helt känslokallt skakade på huvudet och avfärdade mig när jag kom in akut två månader efter Saga-Li's död? Han som sa till mig att om jag inte kommit över min dotters död efter två månader så borde jag byta jobb. Han som hade mage att sitta framför en totalt trasig och panikslagen människa som ville dö, och säga att det var väldigt konstigt att man fortfarande är ledsen två månader efter sitt barns död.
Han som fick mig att tro att det var något FEL på mig.
Idag vill jag bara åka och trycka upp hela min journal och alla papper i ansiktet på honom.
Idag fick jag ta del av dokumentationen som fördes vid avstämningsmötet i syfte att planera för min tillbakagång i arbetet, och för att se vad jag klarar av trots min "sjukdom".
Jag har diagnostiserats för utmattningssyndrom (utbrändhet) som orsakats av krissituationerna som drabbat mig under två års tid. I dokumentationen kan man läsa svart på vitt, hur stark försäkringskassan och läkare uppfattar att jag egentligen är trots min sjukdom. Man kan läsa om min kämparvilja, hur jag trots allt pressar mig så till den högsta grad för att komma tillbaks till arbetet, hur jag önskar så att jag vore frisk. Hur min läkare bedömer min tillfriskningsprognos som god.
Den del av dokumentationen som berör läkarens utlåtande avslutas med att jag nu är i nyorienteringsfasen. Jag är nu i den sista av fyra faser av sorgearbetet och plötsligt blir allt så tydligt hur långt jag har kommit, hur många faser jag faktiskt tagit mig igenom och har bakom mig. Plötsligt blir allt så tydligt att jag faktiskt kämpat och nu har jag ett kvitto av resultatet. Men även en bekräftelse.
En bekräftelse. På att jag är sjuk men stark.
Fuck you läkaren som tyckte det var fel på mitt sätt att sörja två månader efter Saga-Li's död. Fuck you säger jag bara.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar