Vad var det som hände?

Med ens slår paniken till.

Jag måste skriva. Fort. Gripa tag i det som inte längre finns. 

Plötsligt fattar jag att jag legat där. På förlossningen. Pillat på hennes fingrar, tänkt att timmar tidigare när hon levde sög hon kanske på tummen. Smekt hennes kinder. Torkat blod från hennes näsa. Studerat naglarna. Dom små skrynkliga bebis-vecken. 

Jag tittar på bilden ovan, om och om igen. Liksom hoppas att hennes händer ska börja röra sig. Att hon ska börja leva. Att jag får ha henne hos mig så jag kan studera hennes fingrar igen, fast när hon lever. Jag vill att hon ska leva. Varför fick hon inte leva? 

Varför klarade jag mig igenom en sån smärtsam förlossning när jag visste att hon var död? För jag hoppades att dom skulle ha sett fel. Jag hoppades så innerligt.

När krystvärkarna kom och epiduralen inte längre hjälpte, hade jag så ont så jag trodde jag skulle dö. Det enda som fick mig att ta mig igenom det var tanken att dom kanske sett fel tidigare, att hon kanske egentligen levde. Jag var tvungen att hoppas, jag var tvungen att intala mig att tro. Jag var tvungen att föreställa mig att jag skulle få höra ett barnskrik när det var över. 

De enda barnskrik jag hörde under min förlossning, var skrik från andra föräldrars barn som precis kommit till världen. Levande. 

Medan jag studerade min döda dotters fingrar, låg dom i en dimma av lycka och studerade deras levande nyfödda barn. 

Vilken kontrast. 

Nu ska jag kliva upp för att gå till jobbet. Jag befinner mig just nu i en dimma av overklighetskänsla. Jag tror jag precis har förstått.. vad det var som hände.