Jag har länge dokumenterat min vardag med bilder. Ett fenomen som blev allt enklare och lättare när tekniken gav oss välutrustade mobiltelefoner med bra kamera.
Ibland händer det att jag går igenom bildströmmen på min telefon och ser bilder från "före" och "efter". När jag ser alla bilder på mig innan Saga-Li dog så tänker jag alltid "det var på den tiden jag fortfarande var glad".
Idag hittade jag en film. En film på min mage. En film på Saga-Li med endast en bukvägg emellan. När hon sparkade och sprattlade som mest. En film på när hennes fot gick från ena sidan av magen till den andra. En film från när hon levde <3 Åh, älskade vän..
Trots att jag kräktes varenda dag under mina graviditeter så älskade jag att vara gravid. Jag älskade att just jag fick vara med om det mirakulösa som faktiskt inte alla får. Jag såg det som en gåva, jag var så otroligt tacksam.
Under mina graviditeter har en äkta glädje och tacksamhet funnits från dag ett, vilket även har gynnat min kreativa sida. Jag pysslade, skapade, målade, sydde...allt som skulle välkomna våra små hjärtan till världen.
Nu står jag här. Tomhänt.
Varje kväll när jag går och lägger mig kan jag inte sluta fundera hur det skulle vara att få smyga in i sovrummet för att inte väcka vårt sovande barn. Varje morgon när jag vaknar outvilad önskar jag att det var på grund av täta amningar och nattliga barn-skrik. Inte att det var på grund av att jag låg vaken om nätterna och grät av saknad.
<3
SvaraRadera