Aldrig trodde jag att vårt egna hem skulle påminna så mycket om den sorg jag känner att jag inte kan vara hemma.
Micke är på jobbet och jag befinner mig på baksidan där vi bor och läser turistbroshyrer över sveriges landskap.
Till helgen åker vi bort och det ska bli välbehövligt. Är det något jag lärt mig under dom här tolv dagarna sen allt brakade ihop, så är det att naturen är mitt sätt att underlätta min vardag.
Underlättar. Men läker inte. Inte än.

Inga kommentarer:
Skicka en kommentar