Jag har blivit sjukskriven två veckor (fram till min semester) för mitt blodtryck, yrsel och kräkorna. Jag fick även largigan utskrivet som förhoppningsvis ska hjälpa mig att sluta kräkas. Det var motvilligt jag blev sjukskriven, min arbetsmoral protesterar och det var först med grymt dåligt samvete jag meddelade kollegorna och chefen.
Men nu efter två dagars vila så insåg jag att tidigare har allt handlat om att jag måste sova varenda ledig minut för att lyckas orka med mitt arbete. Det har inte vart rättvist mot mig själv, och nu tror jag istället att två veckors vila för att återhämta mig kommer göra gott för mig. Sakta men säkert börjar jag även känna den där "glädjen och förväntan" som alla gravida pratar om. Det har inte funnit plats för så mycket glädje tidigare. Missförstå mig inte för vi längtar verkligen efter vårt barn och det är det bästa som hänt oss, men det har vart väldigt deprimerande att inte orka med nånting.
Dagen har spenderats under täcket hela tiden. Jag har tagit en nostalgi-tripp till barndomen och legat och tittat på bumbibjörnarna. Ozzy som jag tidigare stött bort av matthet fick idag för första gången på en månad ligga på min tjocka mage under täcket. Jag njöt av hans närvaro och jag tror nog det var ömsesidigt. Han kurrade så hela min mage vibrerade, och jag tyckte jag kände det där "fladdret" i magen igen vad det nu är. Och genast börjar jag undra...kan bebisen höra Ozzys lugnande spinnande/kurrande tro?

Inga kommentarer:
Skicka en kommentar