<3

Virkar på en gallerfilt och njuter av tulpaner. Idag är en bra dag där jag ser oron och rädslan i vitögat. Jag morrar lite avskräckande så fort den kommer nära. 

Min önskan.

Låt mej och pappa få träffa dig levande. Låt oss få mötas av ditt skrik när du kommer till världen. Låt oss få känna din varma kropp med ett hjärta som bultar. Låt oss få år efter år efter år få se djupt in i dina levande ögon och tala om för dig hur mycket vi älskar dig.

Snälla. Låt oss <3 

Med en fot på jorden, och en i himlen.

Det är mycket som händer i mitt huvud nu. Jag väljer att dela med mig, med förhoppning att hjälpa andra, precis som andras historier har hjälpt mig. 

Hade jag inte känt andra mammor till änglar som blivit gravida igen, så hade jag trott jag var totalt knäpp i huvudet. 

Jag tror bara dom som vart med om det själv förstår vilken känslomässig berg och dalbana man går igenom. 

Skuldkänslorna, tror Saga-Li att jag glömt henne nu? Tror hon att jag gått vidare? Tror hon att jag försöker ersätta henne? 

Gud förbjude att hon skulle få tro något annat än att jag tänker på henne varje dag och att ingen någonsin kommer ersätta henne. 

Mitt och Tobias växande barn är en helt annan individ, ett barn som kommer berika våra liv (precis som Saga-Li berikar mitt liv men på helt andra sätt), ett barn som vi kommer älska från botten av våra hjärtan, men som för den sakens skull aldrig tar bort min sorg efter Saga-Li. 

Två olika individer. Två olika känslor.

Just nu, står jag med halva mitt mammahjärta i himlen, och halva på jorden.

Morgonens magbild.

Våran svulst. Vi älskar den så. Vi längtar så. 

När ska jag våga hoppas och tro på att allt ska gå bra? 

Nio dagar till nästa Ultraljud. MÅ allt se lika perfekt ut som förra ultraljudet <3

En såkallad "doppler".

Det gör så ont att känna kärlek när man mestadels av tiden är övertygad om att man en dag ska förlora den. 

Vi älskar vår lilla bebis så högt på jorden och vi längtar så efter att h*n ska komma ut. Förhoppningsvis skrikandes, förhoppningsvis levande. 

Vi får betydligt fler ultraljud och kontroller är vid "vanliga" graviditeter. Vi får även flödesmätningar på navelsträngen, tillväxtultraljud, och regelbundna infektionsprover. Jag får gå hos psykolog och prata om min oro.

Men ändå - kommer rädslan som på ett brev på posten. 

DÄRFÖR - införskaffade vi igår en ultraljudsmonitor från Clearblue för att själva när som helst kunna lyssna på bebisens hjärta. När helst oron faller in. 

Jag vet att många är emot detta av olika anledningar men det skiter jag fullständigt i. Jag tvivlar på att det här ska vara farligare än min oro och ångest. 

Kram på er! 

Rädslan.

Även fast jag och Tobias tagit oss halvvägs denna graviditet så vågar jag fortfarande inte tro på att vi ska få ett barn tillsammans. 

Det är en daglig kamp med oro och rädsla för min del och jag gör allt för att inte smitta av min rädsla på honom. 

Jag vet, hur det känns att få höra att ens barn har dött. Jag vet alldeles för väl hur det känns att besöka sitt lilla barn på en kyrkogård. 

Jag vet alldeles för väl. Men det vet inte Tobias.

Och, det är min allra största rädsla. Att HAN ska få veta. Att en sån fantastisk människa ska ofrivilligt kastas in i den grymma världen som förälder till ett dött barn. Pang! 

Det får inte hända. Det är min största rädsla som bara inte får bli verklighet. 

Alla dessa rädslor som följer med "efterlivet".

Att gå i så många år med vad man tror är en vetskap "att det händer aldrig mig" för att sedan få bevisat för sig gång på gång att det visst händer mig. Det känns ibland  ganska förjävligt.

Det händer mig. Det är mitt barn som dör, det är jag som blir ljugen rätt upp i ansiktet av någon jag trodde mig kunna lita på, det är jag som upptäcker att jag behöver utesluta flera människor i mitt liv för att må bra, det är jag som blir sjukskriven pga att hela kroppen säger ifrån. Det är också jag som försöker anpassa mitt nya liv med vetskapen OM ATT DET FAKTISKT HÄNDER MIG. 

Den vetskapen tippar lätt över till ren och skär rädsla. 

Jag är rädd för att känna glädjen i en graviditet, tänk om jag får begrava ännu ett barn? 

Jag är rädd för att känna kärlek, tänk om han skulle såra mig? 

Jag är rädd för att känna lycka och framtidstro, tänk om allt raseras på en minut? 

Och varför jag är så rädd, är för att nu känner jag glädjen, jag känner kärlek, jag känner lycka och framtidstro. 

Jag känner allt det som jag är livrädd för.

Allt det som gör livet värt att leva, allt det som gör så ont att förlora. 

Allt jag bara måste bestämma mig för, är att tro på att det ska gå bra. 

Men varför är det så förbannat svårt. Jag vill också vara som så många andra, blåögda och få våga tro på att livet ska fortsätta vara sådär rosa-skimrande lyckligt. Jag vill också våga tro att mitt barn få ta studenten. 

Jag vill också våga tro, att jag och den fina människan jag idag lever med och älskar så högt på jorden kommer få leva ett långt och lyckligt liv tillsammans. 

Jag vill också våga tro att "det händer aldrig mig".